VECKA 20: THE LAST IN LINE – DIO

Varje år när sommarkvällarna blir mörkare, skolstarten närmar sig med stormsteg och getingarna vaknar till liv och absolut ska bada i barnens saftglas, så drar jag mig till minnes en händelse från min barndom.

 

Det var i augusti 1984 och jag var en hårdrockande spoling på snart 13 år. Som för att dämpa ångesten för tusentals ungdomar hålls det årligen i min hemstad, helgen före skolan slår sina obönhörliga klor i nämnda ungdomar, en marknad som kallas Strömmingsleken. Så som så många andra marknader på marknaders vis är den komplett med tivoli och uppträdanden från fredag till söndag. Och knallar. Det var dessa knallar som var så magiska för en snart 13-årig pojkvasker. En förvånansvärd stor del av knallarna sålde tygmärken, ryggmärken, nitattiraljer och allt sådant som en ung hårdrockare går igång på. Sedan fanns det de som stod över de andra i rang. Eliten bland knallar. De som sålde skivor.

 

Strömmingslekens fredagskväll just detta nådens år 1984 spenderade den unge BelseBubby som alla andra år genom att köpa tygmärken och nitar, känna lukten av popcorn och sockervadd, lyssna till de glada ropen från tivolit och rent allmänt njuta av den rådande stämningen. Givetvis spenderades raskt allt kapital. Men så när jag fann mig ståendes i ett skivförsäljarstånd i utkanten av marknaden såg jag ”den”. The Last In Line. Dio’s nya platta. Jag drabbades av ett outplånligt habegär. Den skulle bara bli min! En snabböverskådlig blick av de rådande personliga finanserna gav vid handen att detta inte var möjligt. Ej heller mina kompisar var så pass stadda vid kassa att de kunde låna ut de erforderliga 70 riksdalerna. Den natten hade jag svårt att somna…

 

Lördagsmorgon. En plan hade utarbetats under natten. Direkt efter frukost satte jag och min fader oss vid förhandlingsbordet. Hårda förhandlingar vidtog. Då jag var i klart underläge kunde gubben mer eller mindre diktera villkoren. Resultatet blev föga oväntat att mot kontant betalning av 70 kronor fick jag det förhatliga uppdraget att tvätta och städa bilen. Sagt och gjort. Min lust efter The Last In Line var så stor att jag t.o.m. var beredd att sälja min då unga, fasta pojkstjärt till sjömän i hamnen. I jämförelse var den rådande affärsuppgörelsen tämligen lyckad för min del.

 

Kvällen bredde så efter eoner av väntan återigen ut sina vingar över staden och Strömmingsleken slog ånyo upp sina portar. Beväpnad med de 70 kronorna och en pirrande känsla i magen begav jag mig raka spåret till knallen som satt och ruvade på skatten. Känslan när jag gav honom mina surt förvärvade daler och i gengäld fick albumet i handen var ren och pur eufori. Resten av kvällen gick som i belåtenhetens töcken.

 

Väl hemkommen den natten störtade jag till mitt rum och lade genast 33:an på grammofonen och lät nålen surfa ut över det svarta vaxet. Introriffet till We Rock spred genast sina ljudvågor över pojkrummet och jag kände att det här var något speciellt. Titelspåret The Last In Line bara byggde vidare på den känslan. I Speed At Night, One Night InThe City och Mystery blev omedelbart favoriter.  Efter att tonerna från sista låten Egypt (The Chains Are On) tonat ut kunde jag bara konstatera att det var väl värt mödan att tvätta bilfan för att lägga till detta eminenta vax till min samling. Om det var värt intim samvaro med polsk sjöman fick jag tack och lov aldrig något svar på.

 

Allt sedan dess har The Last In Line fått representera sensommaren för mig. Plattan har ett slags inneboende vemod som passar så bra till de mörknande sommarnätterna då stadens ljus sprider ett sådant magiskt skimmer. Varje år vid samma tidpunkt så plockas den fram och avlyssnas med en slags bitterljuv känsla i hjärtat.

 

Tyvärr så har albumet spelats frekvent de senaste dagarna, trots att vi går mot ljusare dagar och sommaren står för dörren med lust och fägring stor. Den bitterljuva känslan i hjärtat är starkare än någonsin och får nu även sällskap av en stor del tomhet, saknad och sorg. Ronnie James Dio finns inte hos oss längre.

 

Vila i frid.

 


Kommentarer
Postat av: Mr.MASA

Du skriver inte dåligt må jag säga.

Ett av de mest välskrivna blogginläggen jag läst på länge.

2010-05-19 @ 17:30:39
URL: http://masa91.blogg.se/
Postat av: skatan

en annan by, en annan bil och en annan marknad. kusligt.



okej, jag köpte last in line i skivaffärn i stan, men ett dio-tygmärke fick nog knallarna sålt den sommarn.

2010-05-22 @ 21:07:13
Postat av: radiogirl

Kul läsning, dessa marknader var ju enda källan att köpa något coolt. Iallfall i mina hemtrakter. Jag var mäkta stolt när jag köpte en tand som ett örhänge, tror jag gick i sexan eller nåt sånt. En djurtand alltså, i ena örat....stencoolt

2010-12-10 @ 08:36:37
URL: http://www.radiogirl500.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0