VECKA 20: THE LAST IN LINE – DIO

Varje år när sommarkvällarna blir mörkare, skolstarten närmar sig med stormsteg och getingarna vaknar till liv och absolut ska bada i barnens saftglas, så drar jag mig till minnes en händelse från min barndom.

 

Det var i augusti 1984 och jag var en hårdrockande spoling på snart 13 år. Som för att dämpa ångesten för tusentals ungdomar hålls det årligen i min hemstad, helgen före skolan slår sina obönhörliga klor i nämnda ungdomar, en marknad som kallas Strömmingsleken. Så som så många andra marknader på marknaders vis är den komplett med tivoli och uppträdanden från fredag till söndag. Och knallar. Det var dessa knallar som var så magiska för en snart 13-årig pojkvasker. En förvånansvärd stor del av knallarna sålde tygmärken, ryggmärken, nitattiraljer och allt sådant som en ung hårdrockare går igång på. Sedan fanns det de som stod över de andra i rang. Eliten bland knallar. De som sålde skivor.

 

Strömmingslekens fredagskväll just detta nådens år 1984 spenderade den unge BelseBubby som alla andra år genom att köpa tygmärken och nitar, känna lukten av popcorn och sockervadd, lyssna till de glada ropen från tivolit och rent allmänt njuta av den rådande stämningen. Givetvis spenderades raskt allt kapital. Men så när jag fann mig ståendes i ett skivförsäljarstånd i utkanten av marknaden såg jag ”den”. The Last In Line. Dio’s nya platta. Jag drabbades av ett outplånligt habegär. Den skulle bara bli min! En snabböverskådlig blick av de rådande personliga finanserna gav vid handen att detta inte var möjligt. Ej heller mina kompisar var så pass stadda vid kassa att de kunde låna ut de erforderliga 70 riksdalerna. Den natten hade jag svårt att somna…

 

Lördagsmorgon. En plan hade utarbetats under natten. Direkt efter frukost satte jag och min fader oss vid förhandlingsbordet. Hårda förhandlingar vidtog. Då jag var i klart underläge kunde gubben mer eller mindre diktera villkoren. Resultatet blev föga oväntat att mot kontant betalning av 70 kronor fick jag det förhatliga uppdraget att tvätta och städa bilen. Sagt och gjort. Min lust efter The Last In Line var så stor att jag t.o.m. var beredd att sälja min då unga, fasta pojkstjärt till sjömän i hamnen. I jämförelse var den rådande affärsuppgörelsen tämligen lyckad för min del.

 

Kvällen bredde så efter eoner av väntan återigen ut sina vingar över staden och Strömmingsleken slog ånyo upp sina portar. Beväpnad med de 70 kronorna och en pirrande känsla i magen begav jag mig raka spåret till knallen som satt och ruvade på skatten. Känslan när jag gav honom mina surt förvärvade daler och i gengäld fick albumet i handen var ren och pur eufori. Resten av kvällen gick som i belåtenhetens töcken.

 

Väl hemkommen den natten störtade jag till mitt rum och lade genast 33:an på grammofonen och lät nålen surfa ut över det svarta vaxet. Introriffet till We Rock spred genast sina ljudvågor över pojkrummet och jag kände att det här var något speciellt. Titelspåret The Last In Line bara byggde vidare på den känslan. I Speed At Night, One Night InThe City och Mystery blev omedelbart favoriter.  Efter att tonerna från sista låten Egypt (The Chains Are On) tonat ut kunde jag bara konstatera att det var väl värt mödan att tvätta bilfan för att lägga till detta eminenta vax till min samling. Om det var värt intim samvaro med polsk sjöman fick jag tack och lov aldrig något svar på.

 

Allt sedan dess har The Last In Line fått representera sensommaren för mig. Plattan har ett slags inneboende vemod som passar så bra till de mörknande sommarnätterna då stadens ljus sprider ett sådant magiskt skimmer. Varje år vid samma tidpunkt så plockas den fram och avlyssnas med en slags bitterljuv känsla i hjärtat.

 

Tyvärr så har albumet spelats frekvent de senaste dagarna, trots att vi går mot ljusare dagar och sommaren står för dörren med lust och fägring stor. Den bitterljuva känslan i hjärtat är starkare än någonsin och får nu även sällskap av en stor del tomhet, saknad och sorg. Ronnie James Dio finns inte hos oss längre.

 

Vila i frid.

 


VECKA 19: ALICE IN HELL - ANNIHILATOR

Sitter och begrundar veckan som gått och kommer då på att det inte har gjorts någon ”Veckans vaxning” så därför ska jag nu presentera Annihilators vax från 1989 Alice in hell. Efter 1:41 av smäktande gitarrknäppande i öppningsspåret Crystal Ann så kommer enligt mig Annihilators bästa låt nämligen Alison Hell. Denna karaktäristiska refräng som för evigt har etsat sig fast i den hårda musikens historia. Resten av albumet skäms inte heller för sig och då tänker jag framförallt på bitar som Burns Like A Buzzsaw Blade och Word Salad som enligt mig sticker ut lite extra.

 

Annihilator som efter ett duktigt antal medlemsbyten och andra stölleprov kommer till Rockweekend i år och då kommer undertecknad stå där ölfryntlig och fin i publiken och vråla - AAAAAAAAAllison Hell. Jag som var stolt ägare till en LP av detta album men som jag snällt lånade ut till någon som jag snabbt glömde vem det var, och denne person är numera en lycklig ägare. Tur att man har det digitalt och på CD så man kan njuta av det ändå.

 


VECKA 18: SIGN OF THE HAMMER – MANOWAR

Den senaste tiden har det jiddrats mycket här på hårdrocksbloggen ztizze om Iron Maiden och annan täckjackshårdrock. Nu är det dags att ta tillbaka initiativet från galoppmetal för fjuniga tonåringar i EPA-traktor till riktiga karlakarlar med hår i arslet å skit under naglarna. Jag ger Er Manowar!

 

Det enda som egentligen behöver sägas om testosteronnivån och manligheten sägs av bandet själva i texten till plattans öppningsspår All Men Play On 10:

 

I Made A Rock and Roll Sin When I Tried Givin In To Make Money
Had To Turn Down Low
They Said Why Be Proud Don’t Play So Loud
Be Like Us And Get A Sound That's Real Thin
Wear A Polyester Suit Act Happy Look Cute Get A Haircut And Buy Small Gear
That’s When I Turned To Them And Said Hold It Right There

Well It’s More To Me Than Just A Job
And While I’m Playin You Won't Get Robbed
Nobody Tells A Man How To Play
It Just Ain’t That Way
Hey Hey Hey
Can You Hear Me Say


All Men Play On Ten Never Gonna Turn Down Again
All Men Play On Ten Never Gonna Turn Down


I’m Jet Fuel Honey Plug Me Into 220 Step Back And Let My Fingers Fly
While I’m Burning Up My Gear There’s A Fire In Your Ear
That Won’t Stop Until The Day You Die
I Really Put It To The Floor When I Hear The Crowd Roar
Oh It’s Music To My Ears When They Scream
Then I Run Back The Power Rack
And Deck All Of My Gear

Well It’s More To Me Than Just A Job
And While I’m Playin You Won’t Get Robbed
Nobody Tells A Man How To Play
It Just Ain’t That Way Baby
Hey Hey Hey Can You Hear Me Say


All Men Play On Ten Never Gonna Turn Down Again
All Men Play On Ten Never Gonna Turn Down Again


‘Nuff said!

 


Vecka 17 - Headquake - SATOR

Sorry sir, surley i made enough noice to awaken the dead ! Ja så låter det strax innan första låten på detta vax som när vi ändå är inne på ämnet nostalgi kvalificerar sig å de grövsta. HEADQUAKE med SATOR är ett vax värdigt ztizzes ”hall of fame on a trip down memory lane”. Det här är ett sådant vax som jag blir glad och känner välmående känslor av, och alla vill väl vara glad och känna välmående ?

 

Därför mina vänner så ordinerar Doktor ztizze detta vax mot alla krämpor och bekymmer. Redan på första låten ”Slug it out” så sätter denna eminenta Borlänge-orkester en hög standard på hur en slipsten ska dras. Låt nummer två ”We're right you're Wrong” med sina karaktäristiska riff och käftsmäll till refräng , det är bara att lyfta på hatten. Låt nummer tre är mastodont hiten ”I wanna go home” och här känns ord överflödiga , attans vilken bra låt !!

 

Ja sen rullar det ena glädjepillret och mästerverket på efter varandra och ”I'd rather drink than talk” är inte bara en tokstänkare den har ju ett driv som saknar motstycke. Försöker komma på vilken av bitarna som är lite sämre än de andra men det går inte eftersom detta vax är komplett. Sator fick en grammis för detta vax i nådens år 1992 när det kom, och detta vax kommer som vanligt gå varmt hemma hos mig i sommar. Tack Sator för detta underbara vax !!



VECKA 16 - The Number Of The Beast - Iron Maiden

När vi ändå är inne på Iron Maiden så skulle jag vilja slå ett slag för ett utav de klassiska och förmodligen ett utav de mest recenserade album i genren som i folkmun kallas hårdrock, nämligen The number of the beast. Ja egentligen gör jag det väldigt lätt för mig för detta alster är svårt att sätta ord på ja eller tvärtom för jag skulle nog kunna bli extremt långrandig om jag skulle analysera ,reflektera och centrifugera varje låt på de sätt som bara jag orkar att läsa sen.

 

Men för att göra en lång historia kort om ett utav världens mest sålda album så är det att det är helt enkelt genialt. Bruce Dickinsons intåg i Iron Maiden kunde knappast ha blivit bättre då han fullkomligt briljerar på varenda spår och har fortsatt med det under alla dessa år. Vilka har inte hört The number of the beast, Run to the hills & Hallowed be thy name ?? Dessa bitar finns som oftast med än idag då denna eminenta orkester spelar upp sina alster live.

 

Och finns det superlativ över så spenderar jag dom gärna på låtarna ”Children of the damned”, "The Prisoner" och "22 Acacia Avenue". Och då kan den uppmärksamme konstatera att det är bara två låtar kvar som inte har nämnts och det är Gangland och öppningsspåret Invaders som förövrigt skaparen Steve Harris anser som sin sämsta låt. Men så dålig tycker inte jag den är fast om han tycker det så kan man ju lugnt säga att karln har en sjukt hög lägsta nivå. Även kul att dom la till B-sidan på singeln Run to the hills på cd-versionen 1998 nämligen Total Eclipse den har jag alltid gillat och alltid undrat varför inte den var med från början ? Men sen 1998 är ordningen återställd och det är lätt att förstå varför detta album är ett utav de mest sålda i världen.

 

I am not a number.... i am a free man !!

 


VECKA 15: WELCOME TO MY NIGHTMARE – ALICE COOPER

Vår resa genom mardrömmen börjar med titelspåret Welcome To My Nightmare. En kuslig, halvfunkig historia ackompanjerad av blåsorkester. Efter att de sista trumpetstötarna tonat ut serveras vi Devil’s Food, en anrättning kryddad med en lång monolog av skräckskådisen Vincent Price, under vilken vi sakta snärjs av The Black Widow’s dödligt Heavy Metalliska nät.

 

När vi skakat av oss spindelns attack väntar oss den jazziga Some Folks. En trevlig truddelutt som sprider lite ljus över vår hittills så mörka färd. Men så anländer vi till vemodiga Only Women Bleed, denna briljanta ballad om misshandlade och kuvade kvinnor och vi befinner oss återigen i det svarta.

 

Men misströsta icke!! Knappt har mörkret hunnit lägra sig förrän det skingras av den underbara Departement of Youth och vår väg genom mardrömmen känns återigen lättare. Stigen leder vidare till Cold Ethyl, en ekivok historia om en död kvinna i ett kylskåp med vilken Alice idkar intim samvaro. För övrigt en alldeles lysande rocklåt.

 

Men så vid slutet av vår färd slungas vi rätt in i hjärtat av mörkrets och vansinnets domäner med trilogin Years Ago/ Steven/ The Awakening! En alldeles fabulöst fantastisk anrättning som är en av undertecknads absoluta Alice Cooper favoriter.

 

Till sist avslutas vår Odysse med den så passande Escape och vi vaknar upp ur mardrömmen med ett leende på våra läppar.

 

Welcome To My Nightmare är Alice Coopers första alster som soloartist eftersom de första sju skivorna gavs ut som ett band just under namnet Alice Cooper. Skivan producerades av fantomproducenten Bob Ezrin (Kiss, Pink Floyd m.fl.) och är ett konceptalbum som följer ett barn kallat Steven genom hans mardrömmar.

 

Detta vax från 1975 är en självklarhet att spisa in om man är nyfiken på vad Alice hade för sig innan Poison.

 


Vecka 14: South Of Heaven - Slayer

I nådens år 1981 som förövrigt började på en Torsdag så introduceras IBM:s PC, Benny Andersson gifter sig med Mona Nörklit, Systembolaget började hålla Lördagsstängt under en försöksperiod. Men det hände sig även att borta i landet USA så samlas ett gäng musikanter för att jamma lite covers mest av Iron Maiden och Judas Priest... Dessa musikanter bestämmer att orkestern ska ha namnet Slayer.

 

I nådens år 1983 släpper dessa herrar sitt först vax ”Show No Mercy” men det är ett annat vax av nämna orkester som skall få äran att bära titeln ”Veckans vaxning” och det är ”South Of Heaven” anno 1988.

 

Detta vax är ett höjdarvax av rang, ett sådant där supervax som man aldrig kan få nog av. Jag minns än i dag hur jag förvärvade detta vax och hur jag sedan nötte det om och om igen …. Öppningspåret tillika vaxtitlen ”South of heaven” är lika förtrollande som Skogsrået och det är enligt mig den bästa biten på hela vaxet. Men när det gäller supervax så är inte de andra bitarna långt efter.

 

Här måste jag passa på att slänga in en liten hyllning till batteristen Dave Lombardo som verkligen visar var pedaler och stativ ska stå med sitt alltid lika briljanta trumspel. Vidare till vaxet så tycker jag att ”Behind the crooked cross” och ”Mandatory suicide” är riktigt starka spår samt sista spåret ”Spill the blood” som verkligen är som lök på laxen när man läskat sig igenom föregående nio välsnickrade bitar. Så ni ungdomar som inte har hört detta vax och är nyfiken på att lyssna på numera odödliga låtar som ligger undertecknad oerhört varmt om hjärtat , ni ska bums förvärva detta vax ty ni kommer ICKE att bli besvikna.


VECKA 13: Spreading The Disease – ANTHRAX

Läsen nu härom denna skrift vilken skola förtälja om Veckans Vaxning!


Uti Nådens år 1985 frammanades av kvintetten Anthrax detta alster vilket namngavs Spreading the Disease. Så skedde i den Nya Världen uti staden New York, varifrån gossarna stammade. Vardandes Anthrax ’ andra produktion, följo den sålunda med i vågen vilken sedermera skulle kallas Thrash Metal.

 

Som spirande ungdom upptäckte jag sagda alster och tog det till mitt hjärta. Mången voluminös vända snurrade det runt, runt på min grammofonspelare till min stora glädje samt grannarnas förmodligen ännu större förtret.

 

Särskilt nära mitt hjärta funnes spåren A.I.R, vilket äro plattans energiska öppningslåt, singeln Madhouse inklusive medföljande video, punkigt melodiösa Stand or Fall samt den tonsatta sagan om gorgonen Medusa. Samtliga dessa hava effekten av ett stycke åsnespark uti stjärtamentet.

 

Lyd nu denna skrift! Må Eder tillvaro berikas vid lyssning av härovan rekommenderade vax samt må Edert hufvud bangas till takt av melodierna vilka därom yppas!


 


Vecka 12: The Ghost of Cain - NEW MODEL ARMY

veckans vaxning

The Ghost of Cain – NEW MODEL ARMY


När jag med pannan i djupa veck och öronen spetsade skulle utse veckans vaxning föll valet på de truliga spelemännen i New Model Army och deras skiva The Ghost of Cain som de med bistra miner släppte 1986.

 

New Model Army kan väl närmast beskrivas som ett grinigt postpunk-folk-metal-indie-svartrocksband med surläpparna hängande. Lyssning framkallar mentala bilder av skitiga, regniga industristäder, vindpiskade ödehedar, barndomar med cement i sandlådan och hikingturer genom brännässlesnår iförd Glenn Hyséns gamla fotbollsshorts. Men bra som fan är det!

 

Plattan inleds med The Hunt som är den ultimata låten om man vill ge nån på käften som betalt för gammal ost. Grekkhalten är skyhög hos sångaren Justin Sullivan när han väser fram texten genom sammanbitna tänder. Andra spår värda att framhållas är industriaktiga Master Race, upptempo-elakheten Heroes men framförallt underground hiten 51st State.

 

Om Ni nu skulle lyda hårdrocksbloggen Ztizze’s råd och slänga ett öra på detta vax, gilla det Ni hör och vilja spisa mer New Model Army så kan även albumen Impurity och Thunder & Consolation rekommenderas varmt.

 

Solen har gått i moln och barnen grinar å slåss.

 

new model army


Vecka 11: Rocks - Aerosmith

Snacket har gått på forum världen över. I såväl slott som koja har frågeställningen diskuterats. Rykten har cirkulerat på marknader, barer, basarer och offentliga platser runtom vår glob.

 

Vilket vax blir det den här veckan??

 

Icke längre skall skribent BelseBubby hålla Eder på halster utan här kommer svaret:

 

Året 1976 e.kr. så kom det sig att ett svänggäng från Boston i Amerikas Förenta Stater svarvade ihop samt släppte en ytterligt kompetent och sympatisk platta. Kvintetten i fråga kallade sig Aerosmith och alstret gick under namnet Rocks.

 

Året innan utkom deras genombrottsvax Toys In The Attic med hits som Walk This Way och Sweet Emotion, men enligt undertecknads ödmjuka åsikt är uppföljaren Rocks stråt vassare. Den innehåller visserligen inte de brottarhittar föregångaren stoltserar med, men är i jämförelse en mycket jämnare platta totalt i avsaknad av utfyllnadsspår.

 

Back In The Saddle och Last Child valdes som singelspår och nådde tjänliga framgångar på Billboardlistan. Skivan nådde 3:e platsen på albumlistan och solen sken, drogerna flödade och Aerosmith rockade hårt.

 

Personliga favoritspår är den blytunga Nobodys Fault, den trallvänliga Sick As A Dog samt partyrockeriet Lick And A Promise framkallar.

 

Det är ju inte bara lilla jag som hyser varma känslor för Rocks utan självaste Slash ser den som ”skivan som förändrade mitt liv” och salige Kurt Cobain höll den som ett av sina favoritvax.

 

Gör nu som herrar BelseBubby, Slash och Cobain och fäst hörselnerven på sagda produktion en skvätt och bara njut!

 


Vecka 10: Black Leather Mojo - Silver Ginger 5

Nu tänkte jag helt apropå samt utan herr Redaktörns godkännande införa en ny återkommande spalt här på Ztizze, nämligen Veckans Vaxning!

 

Här kommer vi att varje vecka presentera ett album som vi varmt rekommenderar. Låter väl alldeles förträffligt, eller hur?

 

Först ut är:

 

SILVER GINGER 5 –BLACK LEATHER MOJO


Utkom i nådens år 2000 och var först ett soloprojekt av den galna hjärnan bakom The Wildhearts, Ginger, men sedermera blev det ett band av hela alltet där Conny Bloom från Electric Boys och den likaledes svenske trummisen Tomas Broman ingick.

 

Rent musikaliskt så är det en salig blandning mellan högoktanig dunka dunka (Take It All Why Don’tcha, Too Many Hippies, I Wanna Be New) till vemodig ballad (Church of the Broken Hearted). På vägen däremellan kan man gå sightseeing och se lite svängig 70-talsrock (Girls Are Better Than Boys, Brain Sugar), kanske insupa lite tunga indieinfluenser (The Monkey Zoo, Doggin’) på vägen till ett stillsamt singer/songwritercafé komplett med steelguitar och allt (Inside Out).

 

Gingers tanke bakom hela projektet var att han var trött på alla nu metallare ”Limpkin Biskorn or whatever they’re called” och ville införa lite partystämning igen. ”It’s the 21st century and everybody has had a dreadful childhood and whatnot. Now instead of dwelling on it we’d just like to party again!”

 

Men här håller jag på och orerar! Bege Eder genast ut i världen, förvärva ett ex. eller ladda ner och spisa in mästerverket själva!

 


RSS 2.0