ztizze

SWEDEN ROCK

Sweden rock är ju alltid Sweden rock och denna festival kan liknas med hårdrockarnas årliga pilgrimsfestival. Jag känner flera som åker på denna festival varje år och det spelar nästan ingen roll vad det är för band som spelar för man måste bara dit. Det är som ett kall att åka till Sweden rock för de flesta och det är förmodligen därför som det blir en dundersuccé varje år. Vad har dom att bjuda på i år så här långt då ?

Jo en hel del gobitar har radats upp, jag tänker bara gå igenom det som undertecknad finner intressant och det är som följer SLAYER, WASP, DANZIG, DAD, RATT, MAGNUM och Y&T. Inte illa pinkat måste jag säga, jag som är fast i den gamla skolan och som slutade upptäcka nya band vid den tid när Napoleon var malaj. Men alla band är ju inte klara än och ztizzes festivalbarometer fortsätter att bevaka kommande bandsläpp.

 

GETAWAY ROCK FESTIVAL

 

Denna nya festival som huserar i Gävle och därför så oerhört mycket närmare mig än vad Sweden rock befinner sig är i sanning en oerhört intressant uppstickare. Så här långt så har följande band bokats som undertecknad finner intressanta MOTÖRHEAD, EUROPE, MUSTASCH och OVERKILL. Även här är långt ifrån alla band bokade än men det känns som att MOTORHEAD blir det stora dragplåstret.

 

SONISPHERE

 

Ja här skriver jag bara IRON MAIDEN..... Mina husgudar samt tillika min musikaliska religion. Det är stort, det är större, det är störst. Men det finns ju även fler kompetenta bandbokningar så som MÖTLEY CRUE, ALICE COOPER, SLAYER, och ANTHRAX. Fick jag välja bara en festival så valde jag denna utan som helst funderingar och även om inte alla bandbokningar är klara så är det svårtoppat med den redan så kompetenta line-upen. … UP THE IRONS förbövelen !!

 

ROCKWEEKEND

 

Endast ett stenkast härifrån så kommer årets rockweekend gå av stapeln , flyttat från föregående års ort Kilafors till Mohed Rock City. Rockweekend har alltid haft bra artister på sina festivaler men känns i skrivande stund inte så sabilt än så länge är det klent på ”klar band”-fronten men vi väntar med spänning på vad som komma skall just nu är det faktiskt bara SAXON som drar.....men som sagt allt är inte klart än.

 

Ja det finns väl alla anledning att återkomma till festivalbarometern längre fram så tills dess ...Roger ut !!

Keith Richards lägger av med spriten. En mening i samma anda som ”När helvetet fryser till is” eller ”När solen och månen går upp samtidigt”. Jag har aldrig varit någon entusiast vad det gäller Rolling Stones eller gubbrock det vill jag slå fast. Men Keith Richards alkoholvanor har man alltid förundrats över, men det är väl som det gamla ordspråket ”När fan blir gammal blir han religiös”.....

Ja då står det klart att den Hannover-födda rockgruppen The Scorpions lägger av efter den nya skivan samt den världsturné som följer. 45 år har de rockat tillsammans ja eller åtminstone Klaus Meine och Rudolf Schenker för de är de enda medlemmarna som har varit med och är kvar sedan starten. För min del så har det varit Rock you like a hurricane och Big City Nights som har varit något att hänga i hårdrocksgranen även om man inte har kunnat undgå de smäktande radioplågor som Winds of change och tillika den gamla monsterhiten Still loving you. En annan synonym grej med denna grupp är för mig skivomslaget till Blackout albumet från 1982. Även om jag blott var en parvel vid denna tid så kunde jag genom att kolla storasyrrans skivsamling finna en viss skräckblandad förtjusning över nämnda epos. Innan man gör någon stor Scorpions special här på bloggen så får man väl invänta det nya vaxet ”Sting in the tail” som släpps den 19 Mars i år och se och höra om det är en värdig platta att bocka och buga samt tacka för gott samarbete till fansen efter 45 år.....

Som ni säkert har sett här nedan så har herr Redaktörn stissat om svårmod och molntunga skyar. Bara för att bevisa att jag är kärringen emot strömmen tänkte jag därför ge lite tips om låtar som för in luft under vingarna, som skingrar molnen, som lyser upp detta svarta mörker vi kallar livet. Ja, kort sagt, låtar man blir glader av! Rancid´s Fall Back Down är en utomordentlig medicin mot svårsinthet. Gladpunk med lagom ”fuck you” attityd ackompanjerad av svängig hammondorgel. The Mighty Mighty Bosstones sliter upp en ur avgrunden lika säkert som att deklarationen ska in varje år. The Impression I Get är en låt jag rekommenderar till nybörjaren. There’s Gonna Be Some Rockin med giganterna AC/DC är en humörhöjare av rang. Gärna i kombination med en pilsner i glada vänners lag.

 

Vill man bli elakt adrenalinstint glader så kan man ju lägga på Slayer’s Angel of Death på grammofonen och headbanga bort bekymren. Som den underliga kuf jag är, både musikaliskt och IRL, så finner jag alltid det nöjsamt att spisa Stand And Deliver med 80-tals kultgruppen Adam & the Ants. Turning Circles av läderpatrullen Judas Priest får mig att tänka på sommar och sol samt gångna tiders dryckesslag med gamla kamrater. Hur någon kan vara nedstämd när Ramones rullar på stereon är för mig en olöslig gåta. Den oinvigde kan gärna börja lysa upp sin tillvaro med klassikern I Wanna Be Sedated. För att avrunda det hela kan man yster och full av nyvunnen livsglädje dra igång Poison’s Talk Dirty To Me, tupera håret, lägga rikligt med ögonskugga, klä sig i storasysters gamla 80-tals garderob och rocka loss! Det finns ju en uppsjö av musikaliska ”pick me ups”. Det här var bara ett ringa urval. Alla har vi våra egna favoriter bland denna digra skara.

 

Solen skiner och alla barnen är glada!!

 

Ibland blir man svår och djup , ja det händer även mig som annars är känd som den orerande muntergöken från Janne Vängman-land. I går att jag och funderade i stilla frid på allt möjligt och kände mig allmänt nedstämd och som om mitt sinnestyngda humör hade gått rakt in i Spotify så scrollade jag som ett trolleri fram en akustisk version av Accepts Balls to the wall. Jag startade upp detta epos och hörde hur de smäktande pianotonerna smekte mina hörselgångar och när sedan Herr Dirkschneider började sjunga lågstämt med toner i moll så fick svårheten vatten på sin kvarn. Droppen var när smäktande cellostråkar tog körstämman i originalet. Det var nästan så att man ville fälla en tår, tappa upp ett glas rött, läsa Che Guevara och aldrig gå ut bland folk igen. BelseBubby brukar rekomendera mig Hurt med Nine Inch Nails utilfall svårt humör eftersträvas och i sanning hade han inte rätt , men till min Accept odyssé om Balls to the wall ville han minsann inte stämma in. Nåväl smaken är som baken och det är säkert många som inte kan bli svår hur gärna de än försöker och så är det med det. Men lyssna gärna på biten som gjorde muntergöken från Janne Vängman-land svår igår...

 

Svenska rockfans – gläd er! AC/DC, världens mest oborstade pubrävar, ryktas vara på ingång till sommaren. Senast AC/DC var i Sverige var juni 2009. Då spelade bandet på ett utsålt Ullevi i Göteborg. Nu pekar alla tecken på att den miljonsäljande mastodontakten är på ingång igen. Det är inte 100 % bekräftat i skrivande stund om detta rykte är sant men enligt nöjesbladet så är det så gott som klart , den 3 Juni kommer bandet att äntra Stockholm stadion. Alltså denna sommar saknar motstycke när det gäller utbud av riktig musik. Ja menar blott Iron Maiden, Kiss, Alice Cooper, Slayer, Mötley Crue, Saxon & Paul Dianno i Mohed, Rockweekend med WASP och Ratt. Och nu som grädde på moset, som topping på strösslet kommer AC/DC ...vad kommer här näst ?? Motorhead på min gräsmatta den 1 Juli ?? Nja så roligt ska det väl ändå inte bli ,men håll med om att sommaren 2010 fullkomligt osar dieseltung hårdrock !!

Coming soon to a venue near you.....

Hur många gånger har man inte kommit på sig själv yttrandes dessa ord när någon begärt ens åsikt om ett specifikt band?

-Gillar du Iron Maiden?

-Japp, men de tre första plattorna är överlägset bäst.

Vadan denna inställning till diverse bands produktion? Är det månne nyhetens behag? Kan så vara. I Iron Maidens fall så kan jag ju villigt erkänna att galoppmetal i tonerna E, C, D efter ett tag mister sin glans. Efter Seventh Son of a Seventh Son så hade man lärt sig konceptet, så att säga (eller i detta fall, skriva).

 

Då kommer vi till nästa frågeställning. Hur lång livslängd har ett band räknat i kvalitativ kreativitet?

 

Svår fråga. Vissa band tar ju slut efter två plattor (WASP t.ex.) emedan andra kan hålla ut ett par decennier innan de börjar kännas urvattnade (för den som undrar så faller Rush under denna kategori enligt undertecknad). Utan någon grundlig vetenskaplig undersökning så skulle jag tippa på att efter ca 5-6 plattor börjar de flesta banden få idébrist och då är det ju lätt hänt att ta till gamla beprövade knep. Därmed inte sagt att det fortfarande kan produceras jämra fina bitar men helgjutna plattor efter utgånget datum är i sanning en bristvara.

Är detta då elitistisk tänkande? Vill man liksom vara förmer och påstå att ”jag gillade bandet redan när de spelade på klubbar i hemstaden å precis gett ut sin första EP”. Jag kan villigt erkänna att i vissa fall så är det så för min egen del. Jag gillade Green Day innan de slog igenom ordentligt. Jag minns att i min ungdom så lyssnade vi på Appetite For Destruction med Guns `n´Roses ett helt år innan den blev en kommersiell framgång här i Sverige. Då kan man ju liksom bibehålla sin integritet, då det inte är rumsrent i vissa kretsar att börja gilla riktigt populära band. Fånigt, men så är det.

 

Jag tror helt enkelt att man tröttnar på bandet. Visst, när Judas Priest, Kiss eller Iron Maiden släpper en platta efter 30-40 år i branschen så är det klart att det finns bra låtar på den. Men i allt större utsträckning så innehåller dessa plattor ”fillers”, låtar som bara finns där för att fylla ut skivan. Äter man falukorv i 30 år så blir man tämligen less på det och har dessutom fått sig de flesta kulinariska falukorvskombinationerna till livs.

Om någon har en riktigt dunderplatta med ett band som INTE är bland deras 5-6 första alster så kommentera gärna detta! Det finns undantag som bekräftar regeln och det vore kul att få reda på sådana.

Tess dess, Rock Hard Ride Free

För att citera Söderhamns kuriren "Räkna med åtminstone en 747:a på flygfältet i Mohed. Arrangörerna har nämligen gjort klart med det brittiska bandet Saxon som efter att det bildades 1977 blev en del av New Wave of British Heavy Metal. Saxon leds fortfarande av Biff Byford som varit med om att skriva bandets mest kända låtar, Crusader, Princess of the night, Denim and leather och givetvis 747 (strangers in the night)" Kan absolut bli bra ställ med Saxon ,såg på tuben när dom röckade hårt på Wacken så jag tar gärna ett par kalla och rockar loss med Biff och hanses orkester som i folkmun kallas... SAXON !!.

Trevlig Fredag rocklovers !

Nu är tältplatsen till Rockweekend 2010 fixad så nu väntar jag med spänning på flera bandbokningar.....

Med låttitlar som All Men Play On Ten, Die For Metal och Woman, Be My Slave förstår ju t.o.m. en under genomsnittet begåvad person att här har vi med riktiga karlakarlar att göra. Inga plyschkukar här inte! Testosteronet flödar fritt när Manowar skrider till verket. Djurhudar, svällande muskler och läderjalingar kombinerat med svärd, yxor och dundrande metal är receptet för denna New York kvartett. De är inte direkt några blyga violer utan proklamerar sig själva som The Kings of Metal.

 

Man kan ju lätt få för sig att bakom denna knogsläparattityd så döljer sig ett gäng neanderthalare som knappt kan skilja moll från dur, men ingalunda! Basisten och bandets grå eminens Joey DeMaio är en ekvilibrist av sällan skådat slag. Sångaren Eric Adams har en imponerande spännvidd och kan med lätthet navigera från ylande heavy metalskrik till finstämdhet och känsliga passager. Scott Columbus är en kompetent trumslagare men vinner poäng på att han har trummor i rostfritt stål. Respekt. Han bär dessutom en mustasch som får aktörer från tyska -70 rullar att flämta av beundran. Alla dessa tre herrar är biffiga med svällande muskler vilket får gitarristen Karl Logan att stå ut som Jonas Gardell på ett Hells Angelsmöte. Denne Logan liknar mest en byfåne i stil med Bröderna Hårdrock. Musikalisk så spelar han i ordets rätta bemärkelse andrafiolen till DeMaios solobasspel.

 

För att summera Manowar så kan jag hänvisa till följande anekdot en bekant berättade om när hans band var på Tysklandsturné och han satt å bajsonerade på en av konsertlokalens toaletter. Där på väggen stod skrivet med spritpenna:

”I live metal

I eat metal

I shit metal”

-Joey Demaio

I rest my case.

Som sann Iron Maiden fantast är det inte så konstigt att man enkom har gott att säga om denna man. Han gjorde ett fantastiskt jobb i Iron Maiden och att de valde att skiljas åt är som det är och jag klagar inte över att det blev Bruce Dickinson som tog över rodret i orkestern. Paul Diannos verk efter maiden är en synnerligen fin visskatt tycker jag även om en hel del illustra covers och andra projekt har produceras också så sitter karln på ena riktigt fina bitar. Marshal Lockjaw är en av de bästa hårdrocksbitar jag har hört alla kategorier och är man ägare till dubbelvaxet Beyond the maiden – The Best of Paul Dianno så vet man vad jag pratar om. Dessa två skivor får ett gammalt hårdrockshjärta att klappa lite extra varmt för det är i sanning bra låtar sånär som ett par lågvatten.

 

Inte sedan Moses gick i kortbyxor så har jag läskat mig så gött åt ett dubbelvax som detta. Andra menar att det inet alls är något speciellt bra men det tilltalar undertecknad oerhört mycket. Jag har ju haft den stora äran att få ha suttit ner och pratat en lång stund med Paul och även hans manager Lea Hart och han berättade öppenhjärtligt om turnéanekdoter och andra rolig äventyr. Jag var ledbruten och skadad vid tillfället och hade ett par brutna revben men han sa att han hade sjungit av sina revben ett antal gånger så då var det inte läge att sjåpa sig över det. Han är en oerhört trevlig karl och förbannat ödmjuk och folklig, sen att han har en myt att vara en riktig elaking må väl vara hänt och han kanske har varit det i sina dagar men av det syntes inget nu. Fast managern sa att det oftast var han som fick smaka på det dåliga humöret om det kom fram någongång. Hans biografi ”the beast” har sålt som smör i solsken och ett utdrag av en recension låter som följer..

 

”The Beast is not a book designed for music aficionados
who wish to read about the original Iron Maiden singer.
It’s more of an action adventure story staring a Jack Daniels,
cocaine fuelled fighting machine that just happens to be a
vocalist in a rock band. Take the extremities of The Dirt,
remove most of the drugs, replace them with violence and
you’ve pretty much got The Beast.
Once you’ve read this book you won’t want to step into the
same pub as Paul Di’anno”

Ja där ser man , kanske det var tur att man inte har läst boken för då hade man väl aldrig vågat slå sig ner vid samma bord och orerat om allt mellan himmel och jord. Nu är det ju så lämpligt att denna herre kommer att besöka Rockweekend i Mohed i år och både spela på ”warm up” på Torsdagen och på Fredagen. Vore flott att få dra någon kall i hans sällskap igen men det kan man nog bara glömma. Såg en ganska färsk spelning från Japan på tuben härom sistens så jag lägger ut den också så får ni se och höra hur han låter i dag. Jag tycker att han röckar och regerar. Just nu är han på stor USA turné eftersom han just har blivit godkänd att få vara i landet efter att han blev utvisad sen han greps med en massa kokain och en Uzi i Los Angeles.

Styggt less på kylan .... :(