ztizze

Valborgsmässoafton, sista April eller vardagligt amatörernas afton. Regelbundna läsare av denna blogg vet att det om Fredagarna brukar oreras om hur skönt det ska bli med helg och hur allehanda alkoholromantiska bilder blinkar, snurrar och lyser. Men så ska det icke bli denna Fredag ty som Charles Bukowski alltid gjorde så gör jag tvärtemot denna vårens högtidsdag. Eftersom jag är förälder och tänker att snart är det mina egna ungar som ska ut och kravla och kräkas denna dag så är det med en smula eftertanke som jag firar in Valborg. Det blir läskeblask, snacks och TV som gäller ikväll.

Redan nu känner jag hur vuxenpoängen fullkomligt haglar ner över mig och hur jag känner mig oerhört gammal – MO HA HA HA.... Men jag säger som Alfons Åbergs farmor ”Man kan inte ha roligt jämt för då vet man ju inte om att det är roligt”. Attans vilket tråkigt inlägg det blev, kanske det tråkigaste i hela bloggen ?! Men bot och bättring utlovas tills nästa Fredag och jag vill passa på att önska er alla en trevlig valborgsmässoafton !

Vi satt just och diskuterade omslag på både böcker och skivor här på arbetsplatsen där jag har min praktik, och eftersom herrarna här är proffs på det och tjänar sitt leverbröd på digitaldesign så hade vi en hel del att orera om. Orsaken till denna diskussion var att jag råkade nämna lite högt att jag tyckte att Ozzy Osbournes nya omslag kändes som en Deja vu upplevelse när jag såg det. Men Deja vu eller inte så här ser det ut för er som inte har sett det.

Sorry sir, surley i made enough noice to awaken the dead ! Ja så låter det strax innan första låten på detta vax som när vi ändå är inne på ämnet nostalgi kvalificerar sig å de grövsta. HEADQUAKE med SATOR är ett vax värdigt ztizzes ”hall of fame on a trip down memory lane”. Det här är ett sådant vax som jag blir glad och känner välmående känslor av, och alla vill väl vara glad och känna välmående ?

Därför mina vänner så ordinerar Doktor ztizze detta vax mot alla krämpor och bekymmer. Redan på första låten ”Slug it out” så sätter denna eminenta Borlänge-orkester en hög standard på hur en slipsten ska dras. Låt nummer två ”We're right you're Wrong” med sina karaktäristiska riff och käftsmäll till refräng , det är bara att lyfta på hatten. Låt nummer tre är mastodont hiten ”I wanna go home” och här känns ord överflödiga , attans vilken bra låt !!

Ja sen rullar det ena glädjepillret och mästerverket på efter varandra och ”I'd rather drink than talk” är inte bara en tokstänkare den har ju ett driv som saknar motstycke. Försöker komma på vilken av bitarna som är lite sämre än de andra men det går inte eftersom detta vax är komplett. Sator fick en grammis för detta vax i nådens år 1992 när det kom, och detta vax kommer som vanligt gå varmt hemma hos mig i sommar. Tack Sator för detta underbara vax !!

Måste dela med mig av detta fantastiska klipp som jag blev så glad av när jag kollade på. Jag satt och småflinade och läskade mig i 06:33 minuter. Inte nog med att det var kul att se den gamle trummisen Steven Adler från Guns n Roses hamra loss bakom trumsetet utan det var oerhört trevligt att se de unga medmusikanterna spela skjortan av de flesta i lokalen.

Eventet var en välgörenhetskonsert för barn med cancer så det var i sanning både rörande men samtidigt oerhört underhållande att se dessa ungdomar jamma ”Sweet child o mine” med Steven Adler i högform bakom kagge och pukor. Som den tvåbarnsfar jag är så vill jag berömma samtliga inblandade i detta arrangemang .Projektet går ut på att låta andra barn göra saker för att hjälpa andra barn som är svårt sjuka och i denna allt mer egoistiska värld så är det härligt att se sådana här saker.

Kolla in den lille gitarristen som spelar Slash-stämmorna , han är riktigt vass !

Sitter och spisar gamla fina bitar som ger en nostalgikick av rang, låtar som skickar mig bums tillbaka till högstadiet och tänkte härmed förtälja er om just gamla nostalgibitar som just nu går varma i mina hörselgångar. Vi börjar med Testaments : Disciples of the watch och säger man denna låttitel till en invigd så brukar man alltid få tillbaka OBEY ! OR I'LL BURN YOU TO THAT CROSS !! och det är i sanning just själva refrängen som fastnar som Karlssons klister på tungan och som gör att man går och sjunger på nämnda fras en bra stund efter att man lyssnat på låten.

Det fullkomligt lysande vaxet ”The New Order” som denna eminenta låt återfinns på utkom i nådens år 1988. Då gick jag på högstadiet och som stundom då det begav sig var tuffare än min egen skugga. Så är jag inte hårdare än Tarzan så kan jag stoltsera med att jag har varit fränare än min egen skugga i alla fall vilket inte är speciellt svårt när allt kommer omkring....

OBEY ! OR I'LL BURN YOU TO THAT CROSS !! : )

Ja då var det Måndag igen och det är inte utan att man känner sig lite klen idag, har drabbats av någon slags trötthet som kan liknas vid en sömnsjuka-light. Det är väl typiskt att när man har gått och längtat efter helgen en hel vecka och den äntligen kommer ja då ska man gå och gäspa och somna tidigare än vad man gör på vardagskvällarna !??!

Ja men man ska inte gnälla över lite trötthet det finns ju dom som har det värre och jag tänker då på stackars Bret Michaels som bara hinner hämta igen sig skapligt från blindtarmsoperationen innan det är dags för en mindre hjärnblödning. Krya på dig Bret !!

Fredag ! Smaka på ordet , känn hur fint det ligger på tungan och hur man redan nu börjar skaka av sig veckan som har gått. Jag är en helgromantiker av rang och blommar upp som en konflikträdd kallskänka när helgen står för dörren. Kanske är jag ystrare än vanligt denna Fredag då jag är inbjuden till födelsedagsfirande som ska gå i sann grosshandlaranda med tillhörande rusdryck och allehanda förströelser runt omkring. --Trevligt säger ni – Helt underbart säger ztizze.

Jag behöver verkligen en timeout från verkligheten nu och detta kunde därför inte komma lägligare. Så ikväll mina vänner så stämplar jag ut från bekymmer och vardagsbestyren och låter mig glädjas med bemärkelsedagens huvudgäst. Vad är väl trevligare än att umgås över en god bit mat och Bacchus jästa drycker och kanske låta kortleken titta fram någon gång efter desserten. Ja det finns naturligtvis massor med saker som är trevligare men i överlag så känns det som att det är det här det handlar om...

TREVLIG HELG !!!

När vi ändå är inne på Iron Maiden så skulle jag vilja slå ett slag för ett utav de klassiska och förmodligen ett utav de mest recenserade album i genren som i folkmun kallas hårdrock, nämligen The number of the beast. Ja egentligen gör jag det väldigt lätt för mig för detta alster är svårt att sätta ord på ja eller tvärtom för jag skulle nog kunna bli extremt långrandig om jag skulle analysera ,reflektera och centrifugera varje låt på de sätt som bara jag orkar att läsa sen.

Men för att göra en lång historia kort om ett utav världens mest sålda album så är det att det är helt enkelt genialt. Bruce Dickinsons intåg i Iron Maiden kunde knappast ha blivit bättre då han fullkomligt briljerar på varenda spår och har fortsatt med det under alla dessa år. Vilka har inte hört The number of the beast, Run to the hills & Hallowed be thy name ?? Dessa bitar finns som oftast med än idag då denna eminenta orkester spelar upp sina alster live.

Och finns det superlativ över så spenderar jag dom gärna på låtarna ”Children of the damned”, "The Prisoner" och "22 Acacia Avenue". Och då kan den uppmärksamme konstatera att det är bara två låtar kvar som inte har nämnts och det är Gangland och öppningsspåret Invaders som förövrigt skaparen Steve Harris anser som sin sämsta låt. Men så dålig tycker inte jag den är fast om han tycker det så kan man ju lugnt säga att karln har en sjukt hög lägsta nivå. Även kul att dom la till B-sidan på singeln Run to the hills på cd-versionen 1998 nämligen Total Eclipse den har jag alltid gillat och alltid undrat varför inte den var med från början ? Men sen 1998 är ordningen återställd och det är lätt att förstå varför detta album är ett utav de mest sålda i världen.

” I am not a number.... i am a free man !! ”

Inte nog med att Iron Maiden är världens bästa band (enligt mig) så har dom verkligen gjort det geniala draget att hållit sig trogen till den gamle maskoten Edward The Head, trots att han såg bra anskrämlig ut på den tid han hängde över den dåvarande trummisen Doug Sampson. Den senaste Eddien vill jag inte ens orera om för det är tamejfan ett gränsfall att kalla den skapelsen för Eddie. Tacka vet jag Derek Riggs klassiska storverk , där snackar vi känsla och stilfullhet.

Jag har ju tatuerat in en egendesignad Eddie på min arm som säkert skulle få ”med beröm godkänt” av Herr Riggs om han såg den för den går helt i linje med hans skapelser , dock är den lite annorlunda eftersom jag ville ha en egen design. Nog tjatat om det, jag sitter redan nu och funderar på hur nästa ska se ut och bläddrar vilt bland alla skivomslag och affisher samt scannar nätet i jakt på inspiration.

Jag tycker att alla ”Eddiesar” har sin charm även om jag gillar Derek Riggs design av Eddie bäst så vill jag ändå ge lite beröm till herrar Melvyn Grant , Hugh Syme, Mark Wilkinson, David Patchett och Tim Bradstreet som har fått den stora äran att ta över efter the great maestro Derek Riggs.

Men har jag då ingen favvo favvis av alla dessa Eddiesar frågar jag då mig själv ? och svaret blir NEJ det har jag inte. Det är en fråga som faktiskt är i samma division som ”Vilken är Maidens bästa låt ?” och det är helt omöjligt att svara på eftersom dom har gjort så många underbara mästerverk att det är helt omöjligt att skilja deras agnar ifrån vetet. Med dom orden återstår bara att utbrista.....

UP THE IRONS and LONG LIVE EDDIE !!!

Det senaste i kampen mellan Rockweekend och Getaway Rock Festival sedan sistnämnda festival droppade att Slash kommer, är att Rockweekend har kontrakterat Sebastian Bach, Treat, Babylon Bombs, Steel Attack, Lady Die och Angeline. Av dessa banbokningar finner i alla fall jag både herr Bach & Treat som ytterst intressanta. Men det toppar inte Slash och den annars lysande line-up som Getaway bjuder på tänker ni kanske !?. Och det är jag böjd att hålla med om.

Men här kommer jag gå som "kärringen" mot strömmen och gå på min magkänsla som just nu säger att jag trots den fina line-upen i Gävle ändå ska välja Rockweekend. Så jag kommer nog att lita på det gamla tarmpaketet den här gången också. Tarmpaketet brukar sällan ha fel.

Nu har jag inte en sådan pondusrondör som han på bilden här nere, men han verkar ju också lita på sin mage.

Ja här sitter jag och ler i mjugg och dagdrömmer om att det ljuva skogsrået Lauren Harris kanske kunde komma och fråga chans på mig. Hon skulle naturligtvis ha en enorm chans och skulle vi bara kunna åka hem till hennes far Steve Harris så att han och jag kunde utbyta lite sköna basgångar och ta ett par kalla så är saken klar..... Men än har hon inte hälsat på....hon kommer säkert till helgen !? : )

Ja då har man lagt ännu en helg till arkivet , en helg som har ägnats åt vila samt tid för eftertanke. Men som ett brev på posten så är Måndagen och vardagen här igen. I Lördags när jag tittade på VH1 så spelades det en hel del Soundgarden och då slog det mig att nämnda orkester just har spelat live igen för första gången sedan 1997.

Det var i Fredags i grunge-huvudstaden Seattle som Soundgarden under anagramet Nudedragons bjöd på 18 låtar inför en i skrivande stund okänd publiksiffra. Vi hoppas nu att detta håller i sig och att Soundgarden kommer över till Europa och Sverige så vi andra också kan få en chans att få bevittna en konsert.

Exponerade hörselorganet för Ratt’s kommande släpp Infestation under morgonen. Som vanligt när det gäller Ratt ett kompetent och dugligt album. Den ofta förbisedde Warren DeMartini trakterar guran på ett härligt vis, de sköna riffen står som spön i backarna och Stephen Pearcy’s säregna röst skorrar oefterhärmligt på.

Men Out of the Cellar hade Round And Round och Back For More. Invasion of Your Privacy stoltserade med You’re In Love och dängan Lay It Down. Några såna höjdpunkter finnes icke på Infestation och därmed blir helhetsintrycket en smula beige.

Men här sitter jag och försöker förmedla i ord vad ni själva kan avlyssna! Tryck här och avgör själva.

Satt igår kväll och spisade den fantastiska låten ”Shot in the dark” från det förövrigt lysande vaxet ”The Ultimate Sin” med Ozzy Osbourne som utkom i nådens år 1986. Då slog det mig plötsligt att jag läst någonstans att nämnda herre skulle vara på gång med ett nytt vax. Efter lite research så visade det sig att jag hade alldeles rätt. Lite svårt att få något datum men det verkar som att den 15 Juni kan vara något att gå på i alla fall.

”Scream” som albumet kommer heta är hans 10:e album som soloartist. En 18 månaders världsturné ska också avverkas när plattan är släppt så än finns det massor av krut kvar i den gamle ikonen. Nya Ozzfest att vänta med andra ord.

Karlsloken har ju rockat sig igenom fyra årtionden och sålt över 100 miljoner vax varav cirka 50 miljoner med Black Sabbath *respekt*. Det finns ju som vanligt en liten teaser eller ett smakprov om ni hellre föredrar det på youtube och av det lilla man kan höra av det så tycker i alla fall jag att det låter ytterst lovande.

Vår resa genom mardrömmen börjar med titelspåret Welcome To My Nightmare. En kuslig, halvfunkig historia ackompanjerad av blåsorkester. Efter att de sista trumpetstötarna tonat ut serveras vi Devil’s Food, en anrättning kryddad med en lång monolog av skräckskådisen Vincent Price, under vilken vi sakta snärjs av The Black Widow’s dödligt Heavy Metalliska nät.

När vi skakat av oss spindelns attack väntar oss den jazziga Some Folks. En trevlig truddelutt som sprider lite ljus över vår hittills så mörka färd. Men så anländer vi till vemodiga Only Women Bleed, denna briljanta ballad om misshandlade och kuvade kvinnor och vi befinner oss återigen i det svarta.

Men misströsta icke!! Knappt har mörkret hunnit lägra sig förrän det skingras av den underbara Departement of Youth och vår väg genom mardrömmen känns återigen lättare. Stigen leder vidare till Cold Ethyl, en ekivok historia om en död kvinna i ett kylskåp med vilken Alice idkar intim samvaro. För övrigt en alldeles lysande rocklåt.

Men så vid slutet av vår färd slungas vi rätt in i hjärtat av mörkrets och vansinnets domäner med trilogin Years Ago/ Steven/ The Awakening! En alldeles fabulöst fantastisk anrättning som är en av undertecknads absoluta Alice Cooper favoriter.

Till sist avslutas vår Odysse med den så passande Escape och vi vaknar upp ur mardrömmen med ett leende på våra läppar.

Welcome To My Nightmare är Alice Coopers första alster som soloartist eftersom de första sju skivorna gavs ut som ett band just under namnet Alice Cooper. Skivan producerades av fantomproducenten Bob Ezrin (Kiss, Pink Floyd m.fl.) och är ett konceptalbum som följer ett barn kallat Steven genom hans mardrömmar.

Detta vax från 1975 är en självklarhet att spisa in om man är nyfiken på vad Alice hade för sig innan Poison.

Äsch det är ingen ide att jämra och klaga för det är ändå något bra som kommer ur eländet när allt är klart. Ni som kan läsa mellan raderna samt ni som läste kryptiska i grundskolan har säkert redan listat ut vad som är på gång. Jag väljer än en gång att referera till en gammal hårdrockstänkare och sammanfattar med orden:

Back in black

I hit the sack

I've been too long I'm glad to be back [I bet you know I'm...]

Yes, I'm let loose

From the noose

That's kept me hanging about

I've been looking at the sky

'Cause it's gettin' me high

Forget the hearse 'cause I never die

I got nine lives

Cat's Eyes

Abusin' every one of them and running wild

'Cause I'm back

Yes, I'm back

Well, I'm back

Yes, I'm back

Well, I'm back, back

(Well) I'm back in black...

När vi ändå är inne på Lemmy Kilmister, han som fick sitt namn för han alltid ville låna en slant. ”Len'me a quid” Så skulle jag gärna vilja se Lemmy-The Movie nu på stubben. Ett sexpack folköl en påse chips och nämnda film skulle göra mig oerhört gott. Det är lite jobbigt just nu , inte så lite heller förresten så det här skulle vara ett välkommet avbrott i min just nu bedrövliga vardag.......

Centrifugerade Slash's nya vax grundligt igår och kunde ganska snart konstatera att det finns ett spår på den skivan som fullkomligt pulveriserar de andra med hästlängder. ”Doctor Alibi” med Lemmy Kilmister är ju en fullkomligt lysande låt och jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på den biten igår.

Idag är det Lördag och jag kommer förmodligen gå omkring smånynnande på nämnda epos hela dagen och kvällen. Ska snart rassla iväg och ta ett par kalla med en kompis så stöter ni på någon illuster filur som ler i mjugg och småfanatiskt upprepar ”Doctor nothing wrong with me” så är det förmodligen bara jag....

Ja då var det Fredag igen och veckan går mot sitt slut. Det blir inget ystert Fredagsinlägg idag utan mer ett mystiskt och kryptiskt :-) Ibland kommer man till insikt här i livet, man får så att säga ett Eureka-moment, saker och ting faller på plats. Tankar, funderingar och frågor får plötsligt ett svar.

Jag har fått ett Eureka-moment av rang........

Och med det inlägget samt några visdomsord signerat Iron Maiden önskar jag er en trevlig Fredag.

”Night and day i scan horizon, sea and sky
my spirit wanders endlessly.
Until the day will dawn and friends from home
discover why.
Hear me calling, rescue me
Set me free, set me free
Lost in this place, and leave no trace..”

I nådens år 1981 som förövrigt började på en Torsdag så introduceras IBM:s PC, Benny Andersson gifter sig med Mona Nörklit, Systembolaget började hålla Lördagsstängt under en försöksperiod. Men det hände sig även att borta i landet USA så samlas ett gäng musikanter för att jamma lite covers mest av Iron Maiden och Judas Priest... Dessa musikanter bestämmer att orkestern ska ha namnet Slayer.

I nådens år 1983 släpper dessa herrar sitt först vax ”Show No Mercy” men det är ett annat vax av nämna orkester som skall få äran att bära titeln ”Veckans vaxning” och det är ”South Of Heaven” anno 1988.

Detta vax är ett höjdarvax av rang, ett sådant där supervax som man aldrig kan få nog av. Jag minns än i dag hur jag förvärvade detta vax och hur jag sedan nötte det om och om igen …. Öppningspåret tillika vaxtitlen ”South of heaven” är lika förtrollande som Skogsrået och det är enligt mig den bästa biten på hela vaxet. Men när det gäller supervax så är inte de andra bitarna långt efter.

Här måste jag passa på att slänga in en liten hyllning till batteristen Dave Lombardo som verkligen visar var pedaler och stativ ska stå med sitt alltid lika briljanta trumspel. Vidare till vaxet så tycker jag att ”Behind the crooked cross” och ”Mandatory suicide” är riktigt starka spår samt sista spåret ”Spill the blood” som verkligen är som lök på laxen när man läskat sig igenom föregående nio välsnickrade bitar. Så ni ungdomar som inte har hört detta vax och är nyfiken på att lyssna på numera odödliga låtar som ligger undertecknad oerhört varmt om hjärtat , ni ska bums förvärva detta vax ty ni kommer ICKE att bli besvikna.

Näste gigant tillika hjälte i ”branschen” som är på gång med ett biografisläpp är ingen annan än supergitarristen Eddie Van Halen. Denna gigant bland giganter har inspirerat mången spelemän att vilja bli både bättre och snabbare på instrumentet vi kallar elgitarr. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna fantastiska musiker och citat :”Guitar-god” och kommer således nog att göra det också men då i ett inlägg längre fram.

Men nu vill jag bara tipsa er alla som gillar gruppen Van Halen eller ni som på annat sätt är intresserad av vad detta gitarr-orakel har att förtälja omvärlden. Publicerade och aldrig publicerade intervjuer blandas med hans egna ord och jag skulle gärna vilja lägga vantarna på ett exemplar. Så ni andra som vill läsa mer eller förvärva ett exemplar så kan ni bege er till vanhalenstore.com och göra slag i saken.

Ja nu är det hög tid att återta kontrollen över vardagen för alla som inte har semester, påsklov eller på annat sätt kan tillbringa dagarna som kommer i ledighetens tecken. Till den kategorin som inte ska vara ledig tillhör jag. Hoppas ni alla har haft en härlig påskhelg för det har inte jag eftersom jag har legat i sjuksäng hela helgen. Så jag utbrister ett USCH och FY FÖR BÖVELEN och släpper sedan ämnet.

Någon annan som också utbrister i ilska och vrede är den forne Skid Row-frontmannen Sebastian Bach som surnade ur ordentligt på en konsert i Colombias huvudstad Bogotá häromsistens. Att Axl Rose visar ut publik till höger och vänster börjar man bli ganska van vid nu men i det här fallet så hann alltså Sebastian före. Det var nämligen han och hans orkester som var förband åt Guns n roses när detta hände. Men tydligen så hade ”the guy in the hat” kastat upp saker på scen och det är FY FY !! så det var inte mer än rätt att han visades ut.

Såhär efter jul så är det då dags för påska (men det var inte sant, för däremellan kommer fastan).

Påsken kommer ursprungligen från den judiska högtiden Pesach som firar hågkomsten av Uttåget ur Egypten. Under det första århundradet e.Kr. när Paulus och hans tidigkristna anhang satt och dikterade upp Jesu liv tänkte de att fan, så här kan vi inte ha det. Så de lade rabarber på påsken såsom Kristendomen gjort med alla större förkristna högtider (varför tror ni julen sammanfaller med det fornnordiska midvinterblotet, den romerska Saturnaliefesten samt den persiska Mitrashögtiden?). Istället för att fira att Gud dödat alla förstfödda i Egypten bestämde de att här har vi ju ett ypperligt tillfälle att stoppa in Jesu fiktiva död i kalendern. Sagt och gjort.

Om ni har varit observanta här och läst lite mellan raderna så kanske ni har kommit till den slutsatsen att farbror BelseBubby inte direkt vurmar för Kristendomen. Då ger jag Er ”med beröm godkänt” för detta påstående stämmer till fullo.

Men då kommer vi till den stora paradoxen som kallas Påsken. Då blir, läs och häpna, den inbitne agnostikern BelseBubby småreligiös och sitter med en tår i ögat i TV soffan och tittar med stor behållning på dessa otaliga tysk-italienska samproduktioner om Jesu liv och leverne. Han ler fromt åt barn sminkade som ryska glädjeflickor som går påskkärring i kvarteret. Han finner alla de legio kanariegula kycklingar som dyker upp varhelst man fäster blicken vara gulliga. Han går t.o.m. till skogs för att släpa hem kala och fula björkkvistar att sätta i finvasen på köksbordet. Han sitter med penseln i handen och målar något så vansinnigt som ägg, förvisso sminkas varje ägg som slumpvis utvald Kiss-medlem för att inte tumma på coolheten, men ändå.

Denna galenskap håller i sig över hela högtiden och jag blir förmodligen inte mitt gamla cyniska, sarkastiska jag förrän i början av nästa vecka så jag passar på att å hårdrocksbloggen Ztizzes vägnar önska…

… TILL ALLA OCH ENVAR EN GLAD PÅSK!!!!