ztizze

Så var det då Fredag igen och dags att känna helgfriden infinna sig som ett brev på posten. Undertecknad har just petat i sig en liten dragnagel och känner sig fryntlig, munter och allmänt trevlig. Hoppas ni alla får en trevlig helg vad ni nu än hittar på , själv så ska jag vara backstugesittare och läska mig som bara jag kan. De däringa osedda dvd'rna som jag orerat om två Fredagar i rad är fortfarande osedda....Fan vet när jag ska ta mig tid att se dom men ni kommer bli dom första som får reda på det...Än en gång tillönskar jag er mina välartade vänner en fantastiskt trevlig helg !! Nu ska jag sörpla lite på en kall helgpilsner....det kommer göra mig gott :-) Skål tamjefan !

Sent omsider så ramlade jag på detta ett år gamla klipp på tuben som jag totalt har missat men som jag nu är så lycklig över att ha hittat.... Ord kan inte beskriva det, utan det måste ses....Mina damer och herrar tillåt mig presentera Owen Brown – oldets rocker in town !!

Horns up to Owen !!

Hör nu på go vänner så ska jag för er berätta....

Jag vill i dessa informationstider då allt är så oerhört lättåtkomligt slå ett slag för den gamla hederliga televisionen. Jag kommer ihåg hur man tog plats med en oinspelad vhs-kassett laddad i videon för att invänta MTV's Headbangers ball. Detta program var i det närmaste religion och något som diskuterades livligt dagen efter det sändes, och då i den klunga av rockers som man hade äran att få tillhöra. Detta hände sig vid den tiden då Kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.... Nja inte så länge sedan men man är ju inte direkt ”inne” längre.

Hursomhelst så finns det än idag ett program som sänder liknande vibbar till undertecknad och det är VH1 Rocks. Det är en fröjd för den så annars internetvana ztizzebloggaren att inte veta vilken video som kommer härnäst och med ett glädjefullt -”Jaa den här är så jäkla grym” kunna fröjdas åt Tush med ZZ top eller till exempel Round and Round med Ratt. Mången kväll har detta program fått mig att sitta lite smålöjligt flinande och gungat med i diverse Hårdrocksklassiker som kablas ut under den stund som programmet behagar sändas.

”-Det bare röcker och röller, så länge fässlerne höller” som den gamle Rotebergs raggarn skulle ha uttryckt det och det är bara att hålla med. Så sensmoralen i detta inlägg är att man ska inte glömma bort att logga ur en stund och låta en VJ få överraska och uppröra med en påse gott och blandat ur VH1's stora arkiv av odödlig hårdrock.... Rock on ! som de säger i koncernen.

Jag låg som bäst i fosterställning på söffan när följande nyhet nådde undertecknad bloggare så därför vill jag nu dela med mig av denna så kallade nyhet. Australiens stolthet AC DC har ännu en gång visat var skåpet ska stå med att slå nytt publikrekord med sina tre utomhuskonserter i Sidney häromdagen .

Tidigare Australiensiskt rekord hade U2 med deras Vertigo-tour från 2006, men nu är ordningen återställd och det är numera AC DC med Angus Young i spetsen som kan titulera sig ”the biggest outdoor band in Australia”. Ztizzebloggen läskar sig såklart eftersom det inte går långt mellan gångerna innan en AC DC-stänkare bränns av i både replokal och i diverse speldosor som finns i ett något sånär modernt hem anno 2010.

212,729 biljetter krängdes ut fördelade på tre dagar mot U2's 211,747 och med dom siffrorna så kan man ju knappast säga att det går dåligt för ”the gubbs” i AC DC. ..Lyckliga äro ni som redan har en plåt till sommarens Sverigespelning med dessa giganter som i folkmun kallas AC DC.

Zack Fagan från företaget Under the wire håller just på att avsluta studiobygget åt Black Label Societys frontman Zakk Wylde. Med möjligheten att ha en studio alldeles utanför knuten förväntas Zakk att leverera riktigt bra material till kommande album. Det är i skrivande stund sagt att Black Label Societys nästa album ska släppas någon gång i sommar men än finns inget namn på vaxet.


Zakk själv är exalterad över det nya studiobygget och sa så här vid en intervju : "With the home studio I have this flexibility when inspiration hits to lay down new ideas at anytime — day or night — for re-recording later, This freshness should prove inspiring — and some of these first takes might even make it on the album,"


Zakk's trummis Craig Nunenbacher har efter 10 år i bandet bestämt sig för att lämna plats åt någon annan och det är nu klart att Will Hunt som just för tillfället spelar med EVANESCENCE kommer att spela på både album och efterföljande turné. Ja det ska bli spännande att få centrifugera Black Labels nästa vax och se om den nya studion har levt upp till förväntningarna.

Nu när permafrosten åter igen har kopplat ett järngrepp om gamla Svedala så får man försöka att hitta de små glädjeämnena i vardagen. Ett sådant glädjeämne kan ju vara att Duff McKagan är på gång med sin biografi och han hakar ju verkligen på den trend som just nu är hetare än termoskaffe bland alla rockrävar. Det fullkomligt svämmar över med härliga biografier på marknaden just nu.

Vad kan Duff ha att för trevliga anekdoter att förtälja då undrar man genast. Jo efter att ha läst en liten ”teaser” om vad boken kan tänkas innehålla så kan det bli riktigt bra, han skriver bland annat såhär - I met Slash and Steven Adler shortly after my move, through a "musicians wanted" ad I saw in a newspaper. Izzy Stradlin moved into an apartment across the street from me. (We lived on one of the most drug-infested lanes in Hollywood, visited nightly by dealers, hookers, and cops. Stories of this street alone would make a GREAT book.) Axl, a childhood friend of Izzy's, soon moved in around the corner in our cheap-rent neighborhood. We formed our band shortly thereafter, a happy bunch of malcontents!

Detta är ett litet utdrag av en längre text som Duff har publicerat på sin blogg, men det är dock inte säkert att den kommer med i boken fast det känns ju som att det är givet att berätta hur Guns n Roses tog sina första stapplande steg i branchen.... Nåväl vi får väl se när den släpps. Något releasedatum är i skrivande stund inte spikat.

Jag har hört sägas att Black Sabbath spelade in sitt debutalbum, som de så finurligt döpte till Black Sabbath, på inte mindre än 12 timmar. Detta är icke hörsägen då de som talat om det för mig är bl. a. Tony Iommi och Ozzy Osbourne! (Såtillvida att läsa om det räknas som att få det berättat för en).

12 timmar. Det är ungefärligt den tid det tar för ett modernt band av någotsånär dignitet att konfigurera kaffemaskinen i studion.

Enligt samma uppgiftslämnare så ställde de upp sina prylar och snärtade igenom låtarna en gång var. Nja, inte riktigt. Iommi var inte nöjd med sitt första solo på Warning så den körde de in två gånger.

Detta påstående får ju den någorlunda studiovane 2000-tals människan att skaka på huvudet i misstro. Nuförtiden så får du med möda ihop en anskrämlig demo på 12 timmar, detta trots att allt klipps å klistras ihop i Pro Tools eller Cubase. Då ställer man sig ju osökt frågan om vaxet Black Sabbath innehåller mängder av spelfel samt hysterisk otajthet?

Icke så, är svaret. Ljudkvalitén kan ju diskuteras men inte musicerandet. Jag skulle vilja se, men kanske framförallt höra, något av de nya hippa och kritikerrosade banden a la The Killers eller Mando Diao arsla sig in i studion och lägga ner spår för en fullängdare på de 12 timmar det tog för Black Sabbath den gången för 40 år sedan. Man bävar inför tanken .

Kontentan av det hela är som gubben sa (vilken i detta fall är undertecknad):

• Det var bättre förr!!

Nyheten att mina husgudar Iron Maiden just har avslutat inspelningarna till sitt 15:e studioalbum har just nått undertecknad. Enligt producenten Kevin Shirley så finns det fortfarande finputsning att göra men själva grunden är i skrivande stund inspelad och klar. Kevin Shirley har ju som bekant producerat Maiden tre senaste vax och av dessa så tycker i alla fall jag att det är ”Brave New World” som är bäst. Jag har inte samma känsla på ”Dance of death” och ”A matter of life and death”

Men smaken är ju som sagt som baken och jag minns än idag hur kritikerna rosade ”A matter of life and death” men jag satt tämligen oberörd och frågande när jag lyssnade igenom vaxet. Visst finns det riktigt fina bitar men kanske mina förväntningar var för höga.

Nåväl bra eller dåligt spelar egentligen ingen roll för Maiden har alltid en speciell plats i mitt dieselpumpande hårdrockshjärta, men jag hoppas att det blir ett skivsläpp i klass med ”Brave new world” för det skulle i sanning göra mig oerhört gott. UP THE IRONS !

Ja då står helgen framför dörren, den är som ett oskrivet blad och det passar mig ypperligt. Jag har ett avslappnat förhållande till ordet planering och kör mer på Hakuna Matata stilen. En slags vardagstristess har kopplat ett grepp om undertecknad så jag ska nog använda denna helg till att försöka ha lite roligt. Men det får bannemej inte kosta något eftersom ekonomin är tillräckligt ansträngd som den är. Har ett par osedda konsert-dvd'er som ligger därhemma, kanske man skulle hälla upp en kall och förkovra sig i dessa ikväll ?. Ja det är i sanning inte den dummaste av idéer. Alla ni som har orkat läst såhär långt har säkert insett att jag just nu är oerhört uttråkad och bara skriver kallprat. Men vet ni ? Ni har så rätt !! för jag försöker verkligen slå ihjäl tid nu. Om jag inte kommer på något mer matnyttigt att skriva under dagen så vill jag med detta inlägg passa på att önska alla som läser en trevlig och bekväm helg.

Dagens i-landsproblem är ju att två av sommarens heta festivaler har valt att lägga sina get-togethers på samma datum. Varför dom har gjort tvistar de lärde fortfarande om. Men hur ska vi övriga ställa oss till detta dilemma ? Förmodligen genom att rannsaka respektive bandbokningar och därefter ta ställning och prioritera vad man helst vill se. Nu är ju inte alla bandbokningar klar men jag tror ändå att man redan nu kan börja att ställa in sig på var man vill spendera denna helg. Min ekonomiska och geografiska situation gör att jag kommer välja Rockweekend, men om jag skulle bli stadd vid kassan innan sommaren så ställs detta val på sin spets. Hur kommer det gå för arrangörerna ?

Ja antingen kan det bli halvbra med folk på båda festivalerna eller så kommer en gå ur striden som vinnare. Att bägge festivalerna skulle dra mycket folk samtidigt finner jag som föga trovärdigt, men större under har ju skett. Jag hoppas på det senare alternativet så bägge blir kvar nästa år MEN att dom då inte väljer samma datum. Rockweekend har ju i år överträffat sig själva med att flytta till det ypperligt festivalområde som har anor från de gamla ”Flygarfesterna” med andra ord ett väl insupet och inrockat område. Getaway har ju fördelen med att ligga ganska centralt i Gävle och därmed närhet till allehanda förskaffning såsom systembolag och andra affärer. Nu kanske jag är av den lite bekvämare typen som uppskattar sådant men till synest och sist så står det ju mellan artistutbudet. Jag efterlyser en Gallup i ett lite större media om vilken festival folk väljer av dessa två....

I dagarna när jag fridfullt ögnade igenom diverse sidor på det som i folkmun kallas ”internet” så fick man sig en glad överraskning till skänks!

Dave Ellefson är tillbaka i Megadeth!

Förr om åren vurmade jag för Megadeth, d.v.s. innan den gamla skutan började byta besättning i samma takt som Keith Richards brukade svepa screwdrivers. Men med Ellefson’s återkomst så känns bandet stabilare än på många, många år.

Den här händelsen påvisar ju också hur viktigt det är att förlåta och gå vidare. Ellefson och Dave Mustaine har ju tävlat i att ge varandra tarvliga öknamn samt stämma varandra till höger och vänster sedan den förre lämnade Megadeth i nådens år 2004. Men nu skiner solen och alla barnen är glada!

Man undrar ju osökt vad som blir bästa stora förbrödring? AIK:are å Djurgårdare ordnar gemensamt grillparty? Hundar och katter i fredlig samexistens? Araber och judar firar jul ihop på västbanken? Tanken svindlar…

Det var länge sedan man gick och läskade sig i väntan på ett nytt vax, men nu är det i sanning dags. Slash kommer ju snart att släppa sitt solovax som just heter ”Slash”. Karln är ju ett unikum i branschen och när det gäller till att traktera en gitarr så är det inte mången som knäpper honom på fingrarna. När jag således fick syn på spåren och gästartisterna på nämnda skiva så sa jag till mig själv ”Det här kommer bli något utöver det vanliga” . Det kommer bli så bra att hälften hade varit för mycket. Det liksom värkte till i mitt gamla knä som vid ett häftigt väderomslag när jag läste vilka som skulle gästa på hans skiva. Och mitt gamla knä har aldrig fel.... inte när det gäller vädret i alla fall. Nåväl slut tjatat om gamla knän och väder ta en titt på denna digra spår-lista så ser ni vad jag orerar om....


01. Ghost (Ian Astbury)
02. Beautiful Dangerous (Fergie)
03. Nothing To Say (M. Shadows of AVENGED SEVENFOLD)
04. Crucify The Dead (Ozzy Osbourne)
05. Promise (Chris Cornell)
06. By The Sword (Andrew Stockdale of WOLFMOTHER)
07. Doctor Alibi (Lemmy Kilmeister)
08. Saint Is A Sinner Too (Rocco De Luca)
09. Watch This (Dave Grohl/Duff McKagan)
10. I Hold On (Kid Rock)
11. Gotten (Adam Levine)
12. We're All Gonna Die (Iggy Pop)
13. Starlight (Myles Kennedy)

Jag minns det som om det var igår…När examen närmade sig för eleverna i årskurs 9 på min forna högstadieskola närmade sig, bjöd seden att vi bussades ner till Then Kongliga Hufwudstaden för diverse förlustelser. För majoriteten lockade besök på Gröna Lund och Skansen i kombination med en shopping spree i klädesaffärer vars like man aldrig fann eller finner i Söderhamns centrum. Så icke för mig och mina kumpaner.

Resans huvudattraktion var för oss Heavy Sound, den anrika metallskivaffären. Att träda in genom detta etablissemangs dörr måste ha gett oss samma känsla som en muslimsk pilgrim känner när han sätter fot i Mecka. Där fanns allt! Just denna resa inhandlade jag en platta jag läst om i Metal Hammer. Kom ihåg att detta var i den mörka forntiden innan internet. Albumet i fråga var Crimson Glory’s självbetitlade debut.

I en tid då hårdrocken var uppdelad i antingen Thrash Metal med banden i läder, jeans, nitar och t-shirt alternativt flanellskjorta, eller den mer glammiga stilen som numera går under epitetet ”pudelrock”, hamnade Crimson Glory någonstans mittemellan. De ville framhäva det visuella och lade sig till med ansiktsmasker i silver, vilket skulle ha direktkvalificerat dem till statistroller i Stanley Kubrick’s Eyes Wide Shut. Att det såg oerhört fånigt ut bekom dem inte.

Musiken däremot var allt annat än fånig. Kraftfull och mäktig men på samma gång spröd och känslig. Tyvärr höll formen bara i de två första skivsläppen, nämnda Crimson Glory samt uppföljaren Transcendence. Sedan slog skivbolagets profithungriga tassar klorna i dem och de mjäkade till sig i fruktlösa försök att få till en hitsingel. Fail.

Gruppens styrka var, förutom fina bitar, gediget gitarrspel som kombinerade melodier med attack och gnista samt en synk mellan trum- och basspel att dö för. Men framför allt sången!

För den stod den mystiske Midnight (eller John Patrick McDonald som han kallade sig när han inte bekämpade brott nattetid). Enligt min mening är denne en av de största sångare hårdrocksvärlden någonsin skådat. Han klarade allt. Ena stunden en mäktig tordönsstämma som med kraft och frenesi skar igenom musiken. I nästa stund avge ett falsettskrik som fick alla hundarna i kvarteret att komma springande för att ögonblicket efter sjunga med fängslande spröd, vacker och förvånansvärt sorgsen, känslofull röst.

Tyvärr så tackade han inte gärna nej till ett glas eller tio vilket ledde till att han fick sparken efter tredje skivan. Han föll då ner i dryckenskapets avgrund där han befann sig i tio år för att därefter försöka sig på en comeback med Crimson Glory efter diverse havererade soloprojekt. Försöket misslyckades och Midnight skruvade återigen av korken på flaskan.

Klockan 3.30 på natten den 8 juli 2009 avled Midnight på sjukhus till följd av lever och njurskador. Världen miste då en av sina största sångtalanger.

”In death I’ve found the answer

In death I live again

Fear not the reapers blade

It does not mean the end

It never really ends…”

Transcendence, Crimson Glory. Lyrics: Midnight

Nu står det klart att New Yorks egna Twisted Sister kommer till Rockweekend i Mohed. Där kommer de självklart att bjuda på klassiker som I Wanna Rock och We’re Not Gonna Take It, men för den lite mer insatte så hoppas man ju att de bränner av Burn In Hell och You Can’t Stop Rock and Roll.

Jag har aldrig haft den förmånen att se de vridna systrarna live men enligt ögonvittnesskildringar skall det helt klart vara värt biljettslanten. Snajdaren ( sångaren Dee Snider för Er som undrar ) är ju känd som en fullt kapabel frontman, måhända att deras gitarrsolon ligger snäppet över nybörjarnivå vad gäller teknik men vem faen bryr sig om gitarrsolon??

Herr Redaktörn kommer givetvis att ölfryntligt sjunga med i alla hitsen medans stackars skribent BelseBubby är annorstädes och jobbar ihop brödfödan

”En Europeisk mustasch förvärmer publik innan kiss” Som med andra lite mer vuxliga ord blir ”Europe och Mustasch blir förband till Kiss på Stockholm stadion den 12 Juni”. Ja vad kan man tycka om det förutom att det är bra, finns inget värre än när man ska gå på en fet konsert och det står ett förband som är ett halvtrött gäng och som man inte ens kan komma ihåg namnet på och nöter samt skriker på skitlåtar som endast närmast sörjande till ovanstående orkester kan tycka är bra. Därför tycker jag som är både trött, gammalmodig men även glad att det är roligt med välkända namn och i den kategorin hamnar ju både Europe och Mustasch. - Jag har hört rykten om att Paul Stanley värmer upp rösten till "The final countdown", säger sångaren Joey Tempest. Kul säger ni – Underbart säger Ztizze.

Knappt har det satt sig att den gamle drinkaren Keith Richards ska sluta ”stänka på” förräns näste man till rakning ger sig till känna. Ingen mindre än bandkollegan Ron Woods ska även han avgifta sig. Nu är det i och för sig för nionde gången, men vet ni är det någon gång han ska lyckas så är det nu .. nu har han ju verkligen chans att få stöttning av den annars så groggfryntlige Keith som säkert skulle kunna törsta upp även den torraste av godtemplare om han bara fick lite tid. Ztizzebloggen säger i alla fall ”Heja på och tappa inte orken, för det är säkert inte roligt där på torken”.