ztizze

Så är den då här igen! Högtiden man antingen älskar eller hatar. De som är mer lagda åt Stryper-hållet firar ju Jesu födelse emedan de med större dragning åt vikingametall ägnar sig åt midvinterblot. Själv firar jag jul.

Och vad vore väl denna högtidernas högtid utan musik? Nu talar vi inte om Carolas vämjeliga julskivor eller EMD:s skitnödiga försök att få en etta på singellistan till jul. Nu talar vi musik för män med hår i arslet å skit under naglarna!

Jag skall till att börja med bikta mig för Er. Jag har en personlighetsstörning. Jag förknippar vissa musikstycken intimt med olika årstider, högtider samt andra diverse tilldragelser. ”Sök hjälp”, tänker nu många av våra kära läsare. Men jag vet att jag icke är ensam. Vi är legio med denna fallenhet att förknippa ljud med stämningar och begivenheter.

Jag har en till sak att bikta. En avsevärt styggare sak än den ovan nämnda. Ett av mina tidigaste julminnen förknippat med musik handlar om en julklapp jag fick i mina tidiga år. En skiva med teeny bop idolen Shaun Cassidy. Han hade en stor hit med låten Da Doo Ron Ron på 70-talet, och ung och oerfaren som jag var kunde jag inte värja mig mot slikt. Jag föll för den mörka sidan av Kraften och önskade mig, samt erhöll, sagda skiva med unge herr Cassidy i julklapp. Än idag bringar mig minnet av detta stor, stor skam.

Nu revanscherade jag mig redan nästa jul med att få ett gäng av Kiss soloskivor i julklapp. Som så många andra som växte upp under 70-talet med sockiplast och sammetsaffischer så var Kiss det som formade ens musikaliska intresse.

WASPs första alster letade sig in under vår gran i mitten på 80-talet och fortfarande får jag julkänslor när I Wanna Be Somebody dundrar igång.

Under samma årtionde gav Sveriges då tuffaste hårdrocksband 220 Volt ut singeln Heavy Christmas. En låt som gjord för att headbanga tomteluvan på sniskan, gärna i kombination med King Diamonds No Presents For Christmas. Det går inte en jul utan att Voltarna spelas på hög volym i detta hushåll.

Nu skall vi återigen, till herr Redaktörns stora sorg, bege oss till hårdrockens utmarker. Marillion är mer symfonirock än heavy metal, men har det till trots vunnit många hårdrockshjärtans kärlek med sina underbara och stämningsfyllda epos. Så även undertecknads. Deras dubbel live The Theiving Magpie får mig att nostalgiskt drömma mig tillbaks till svunna jular. Kanske mycket också för att jag fick den i julklapp av min nu saliga moder.

Ramones Merry Christmas (I Don’t Want To Fight Tonight) piggar upp även den mest buttre och cyniske julhatare.

Vilken är då den ultimata jullåten enligt denne skribent undrar ni nyfiket? Jo, det skall jag för Er förtälja. Helt utan konkurrens står sig The Pogues Fairytale of New York. Trots att denna sanna klassiker nu har snappats upp av de profithungriga händerna tillhörande den kommersiella radion så är den ändå Jullåten med stort J. Tagen från det fantastiska albumet If I Should Fall From Grace With God från -88 så fångar låten julens alla stämningar i en enda musikalisk perfektion. Sen att Shane troligtvis hade tagit in betydande mängder mumma eller annan rusdryck under inspelningen förstärker givetvis helhetsintrycket.

Krafsa gärna in era egna funderingar kring jullåtar under Kommentarer.