Running Wild

 

Vill med detta inlägg hylla en redig och rejäl grupp som förtjänar kudos och cred i överflöd om ni frågar undertecknad, det tyska speed/power metalbandet Running Wild. I tvenne dagar har jag lyssnat på tysk hårdrock och varvat Running Wild med Helloween, Gamma Ray och Accept. Jag har en viss förkärlek till dessa grupper det ska icke förnekas.

 

I nådens år 2009 så gjorde Running Wild sin sista konsert på Wacken men jag tror att inom några år så kommer dom att åka runt på festivaler igen och skörda publikens jubel för detta band är alldeles för bra för att inte se dagens ljus på en scen igen. Bandet tillhör den äldre kategorin eftersom det startades redan i nådens år 1976 och då under namnet ”Graniteheart”.

 

Running Wild har alltid varit svag för ”teman” och innan deras album ”Under Jolly Roger” då pirattemat sattes i verk så sjöng bandet om forntida teman och använde hedningasymboler. Men det är väl mest som ”pirater” de har blivit kända. Nog orerat om teman för det är ju ändå musiken som är viktigast och om jag ska beskriva den väldigt kort så är det med orden ”Sköna riff, strukturerad melodi och ett jävla drivJag ger er Running Wild.

 


Trummis ställer skåpet på plats.

Kolla in det här klippet om ni inte har sett det. Detta borde visas som instruktionsvideo till blivande hårdrockstrummisar. Det handlar om show och image på hög nivå. Jävlar i min lilla låda :-)

 


STS Queen

Alltså igår skrattade jag som en galning, jag skrattade så att jag fick kramp i magen och tårarna rann nerför kinderna. Jag kommer inte ihåg när jag skrattade så mycket sist och än mindre ensam vid datorn. Jamen vad var det som var så förbannat roligt då undrar ni kanske ? Jo eftersom jag är otroligt sen med allting (har inte ens Facebook ) så hade jag totalt missat STSanders eller Santeri Ojala som den talangfulla mannen från Finland heter och ser ut så här.

 

Hans verk är bland det mest briljanta och komiska skapelser jag sett sedan jag konfirmerades. Han tar helt enkelt artisters videor och lägger på ny sång och egen musik, och han gör det otäckt BRA !!.

 

Alltså vissa solo-shredar låter ju förjävligt men det är ju det som är det komiska i kråksången. Att se Jake E Lee spela söndrigt och illa medans Ozzy springer runt och klappar händerna är fantastiskt roligt om ni frågar mig. Men det är ändå Band-shredssen som är bäst. Gå bums in på stsanders.com

och läska er men kolla först på smakprovet här först..... Mycket nöje !

 

 


Lars Johan Yngve Lannerbäck

Lars Johan Yngve Lannerbäck mera känd som Yngwie Malmsteen är tydligen ute och luftar sig själv och sin orkester. Blev inte mycket av turné efter vaxsläppet ”High Impact” i December 2009. Endast 6 st officiella gigs gjorde denna speleman under 09 och då samtliga i Asien... alla i Japan om jag inte har fel. I år är det tre gigs bokade såhär långt ,två i Ryssland och ett i Israel och man får gå tillbaka till nådens år 2008 om man vill veta när han denna gitarrvirtuos framförde sina epos på Svensk mark.

 

Undertecknad hårdrocksbloggare har sett Yngwie live en gång och då på en så kallad klubb-spelning och det var helt ok måste jag ändå säga. Nu har jag ända sedan jag var liten parvel och Moses fick sina första kortbyxor alltid varit förtjust i gitarrhjältar som löder lite för mycket och gärna vräker på det där lilla extra. Nu när jag är äldre och tröttare så uppskattar jag lika mycket ett rakt komp a la Malcolm Young men i ungdomens dagar så var det den som lödde mest på guran som var kung.

 

Hur man än vrider och vänder så är Yngwie Malmsteen en av hårdrockens största gitarrvituoser och har under 80 och 90 talet inspirerat mången gitarrgnidare. Jag tycker att han har producerat fram fina vax under sin karriär och bland mina favoriter kan nämnas dels det första under eget namn Rising Force men även Odyssey , Fire and Ice och Magnum Opus är vax som sticker ut lite extra i hans fantastiska diskografi.

 

Och vem minns inte det numera klassiska bråket med flygvärdinnan för ett antal år sedan då han myntade det underbara uttrycket ”Unleash the Fury”och som sedermera blev namnet på hans nästkommande vax... Hursomhelst så rockar Yngwie och jag hälsar honom med ett glatt ”KEEP ON LÖDING !!

 


Judas Priest - British Steel

Jag minns det som igår hur jag som ung spoling satt med vaxet ”British Steel” i handen och tittade med skräckblandad förtjusning på rakbladet innan jag la vaxet på skivspelaren. Här gjorde jag inte som de flesta och spelade spår ett utan gick direkt på spåret Living after midnight eftersom jag hade hört den låten och enkom därför förvärvat vaxet. Det är ju inte för intet som detta vax räknas som ett utav de mest klassiska hårdrocksvaxet för det är ju i sanning ett mästerverk. Hur odödliga är inte låtarna som är med ?. Någon som aldrig hört ”Breakin the law” ?.....

 

Detta album blev för Judas Priest vad Number of the beast blev för Maiden kan man säga, och det känns lika gött idag som det gjorde 1980 när det släpptes. Nu skulle jag gärna vilja lägga vantarna på British Steel : Legacy Edition varav live-DVD'n i detta alster spelades in den 17 Augusti 2009 på Seminole Hardrock i Hollywood. Den konserten skulle man ha sett för är det nått jag gillar så är det när grupper bjuder på sina gamla klassiska alster typ som Maiden gjorde med ”Somewhere on tour” en chans att uppleva de odödliga konserterna som man missade då det begav sig.

 

Förvisso så bjuckar ju alltid banden på ett par av klassikerna även om dom turnerar med ett nytt vax men det är ju ändå oerhört flott att få sig en konsert med idel gamla klassiker. Nåväl det är ju bara hoppas att man hinner lägga vantarna på nämnda epos så får man parkera sig i soffan och avnjuta konsert-dvd'n så länge.....Living after midnight, rockin to the dawn...Lovin til the morning then im gone...im gone

 


Owen Brown - Heavy Metal Nonno

Sent omsider så ramlade jag på detta ett år gamla klipp på tuben som jag totalt har missat men som jag nu är så lycklig över att ha hittat.... Ord kan inte beskriva det, utan det måste ses....Mina damer och herrar tillåt mig presentera Owen Brown – oldets rocker in town !!

 

Horns up to Owen !!


”Tagning ett...kör!”

Jag har hört sägas att Black Sabbath spelade in sitt debutalbum, som de så finurligt döpte till Black Sabbath, på inte mindre än 12 timmar. Detta är icke hörsägen då de som talat om det för mig är bl. a. Tony Iommi och Ozzy Osbourne! (Såtillvida att läsa om det räknas som att få det berättat för en).

 

12 timmar. Det är ungefärligt den tid det tar för ett modernt band av någotsånär dignitet att konfigurera kaffemaskinen i studion.

 

Enligt samma uppgiftslämnare så ställde de upp sina prylar och snärtade igenom låtarna en gång var. Nja, inte riktigt. Iommi var inte nöjd med sitt första solo på Warning så den körde de in två gånger.

 

Detta påstående får ju den någorlunda studiovane 2000-tals människan att skaka på huvudet i misstro. Nuförtiden så får du med möda ihop en anskrämlig demo på 12 timmar, detta trots att allt klipps å klistras ihop i Pro Tools eller Cubase. Då ställer man sig ju osökt frågan om vaxet Black Sabbath innehåller mängder av spelfel samt hysterisk otajthet?

 

Icke så, är svaret. Ljudkvalitén kan ju diskuteras men inte musicerandet. Jag skulle vilja se, men kanske framförallt höra, något av de nya hippa och kritikerrosade banden a la The Killers eller Mando Diao arsla sig in i studion och lägga ner spår för en fullängdare på de 12 timmar det tog för Black Sabbath den gången för 40 år sedan. Man bävar inför tanken .

 

Kontentan av det hela är som gubben sa (vilken i detta fall är undertecknad):

  • Det var bättre förr!!




Midnattssolen har gått ner...


Jag minns det som om det var igår…När examen närmade sig för eleverna i årskurs 9 på min forna högstadieskola närmade sig, bjöd seden att vi bussades ner till Then Kongliga Hufwudstaden för diverse förlustelser. För majoriteten lockade besök på Gröna Lund och Skansen i kombination med en shopping spree i klädesaffärer vars like man aldrig fann eller finner i Söderhamns centrum. Så icke för mig och mina kumpaner.

 

Resans huvudattraktion var för oss Heavy Sound, den anrika metallskivaffären. Att träda in genom detta etablissemangs dörr måste ha gett oss samma känsla som en muslimsk pilgrim känner när han sätter fot i Mecka. Där fanns allt! Just denna resa inhandlade jag en platta jag läst om i Metal Hammer. Kom ihåg att detta var i den mörka forntiden innan internet. Albumet i fråga var Crimson Glory’s självbetitlade debut.

 

I en tid då hårdrocken var uppdelad i antingen Thrash Metal med banden i läder, jeans, nitar och t-shirt alternativt flanellskjorta, eller den mer glammiga stilen som numera går under epitetet ”pudelrock”, hamnade Crimson Glory någonstans mittemellan. De ville framhäva det visuella och lade sig till med ansiktsmasker i silver, vilket skulle ha direktkvalificerat dem till statistroller i Stanley Kubrick’s Eyes Wide Shut. Att det såg oerhört fånigt ut bekom dem inte.

 

Musiken däremot var allt annat än fånig. Kraftfull och mäktig men på samma gång spröd och känslig. Tyvärr höll formen bara i de två första skivsläppen, nämnda Crimson Glory samt uppföljaren Transcendence. Sedan slog skivbolagets profithungriga tassar klorna i dem och de mjäkade till sig i fruktlösa försök att få till en hitsingel. Fail.

 

Gruppens styrka var, förutom fina bitar, gediget gitarrspel som kombinerade melodier med attack och gnista samt en synk mellan trum- och basspel att dö för. Men framför allt sången!

 

För den stod den mystiske Midnight (eller John Patrick McDonald som han kallade sig när han inte bekämpade brott nattetid). Enligt min mening är denne en av de största sångare hårdrocksvärlden någonsin skådat. Han klarade allt. Ena stunden en mäktig tordönsstämma som med kraft och frenesi skar igenom musiken. I nästa stund avge ett falsettskrik som fick alla hundarna i kvarteret att komma springande för att ögonblicket efter sjunga med fängslande spröd, vacker och förvånansvärt sorgsen, känslofull röst.

 

Tyvärr så tackade han inte gärna nej till ett glas eller tio vilket ledde till att han fick sparken efter tredje skivan. Han föll då ner i dryckenskapets avgrund där han befann sig i tio år för att därefter försöka sig på en comeback med Crimson Glory efter diverse havererade soloprojekt. Försöket misslyckades och Midnight skruvade återigen av korken på flaskan.

 

Klockan 3.30 på natten den 8 juli 2009 avled Midnight på sjukhus till följd av lever och njurskador. Världen miste då en av sina största sångtalanger.

In death I’ve found the answer

In death I live again

Fear not the reapers blade

It does not mean the end

It never really ends…”

Transcendence, Crimson Glory. Lyrics: Midnight


MANOWAR


Med låttitlar som All Men Play On Ten, Die For Metal och Woman, Be My Slave förstår ju t.o.m. en under genomsnittet begåvad person att här har vi med riktiga karlakarlar att göra. Inga plyschkukar här inte! Testosteronet flödar fritt när Manowar skrider till verket. Djurhudar, svällande muskler och läderjalingar kombinerat med svärd, yxor och dundrande metal är receptet för denna New York kvartett. De är inte direkt några blyga violer utan proklamerar sig själva som The Kings of Metal.

 

Man kan ju lätt få för sig att bakom denna knogsläparattityd så döljer sig ett gäng neanderthalare som knappt kan skilja moll från dur, men ingalunda! Basisten och bandets grå eminens Joey DeMaio är en ekvilibrist av sällan skådat slag. Sångaren Eric Adams har en imponerande spännvidd och kan med lätthet navigera från ylande heavy metalskrik till finstämdhet och känsliga passager. Scott Columbus är en kompetent trumslagare men vinner poäng på att han har trummor i rostfritt stål. Respekt. Han bär dessutom en mustasch som får aktörer från tyska -70 rullar att flämta av beundran. Alla dessa tre herrar är biffiga med svällande muskler vilket får gitarristen Karl Logan att stå ut som Jonas Gardell på ett Hells Angelsmöte. Denne Logan liknar mest en byfåne i stil med Bröderna Hårdrock. Musikalisk så spelar han i ordets rätta bemärkelse andrafiolen till DeMaios solobasspel.

 

För att summera Manowar så kan jag hänvisa till följande anekdot en bekant berättade om när hans band var på Tysklandsturné och han satt å bajsonerade på en av konsertlokalens toaletter. Där på väggen stod skrivet med spritpenna:

I live metal

I eat metal

I shit metal”

-Joey Demaio

I rest my case.


Paul Dianno – Kicking ass and taking names

Som sann Iron Maiden fantast är det inte så konstigt att man enkom har gott att säga om denna man. Han gjorde ett fantastiskt jobb i Iron Maiden och att de valde att skiljas åt är som det är och jag klagar inte över att det blev Bruce Dickinson som tog över rodret i orkestern. Paul Diannos verk efter maiden är en synnerligen fin visskatt tycker jag även om en hel del illustra covers och andra projekt har produceras också så sitter karln på ena riktigt fina bitar. Marshal Lockjaw är en av de bästa hårdrocksbitar jag har hört alla kategorier och är man ägare till dubbelvaxet Beyond the maiden – The Best of Paul Dianno så vet man vad jag pratar om. Dessa två skivor får ett gammalt hårdrockshjärta att klappa lite extra varmt för det är i sanning bra låtar sånär som ett par lågvatten.

 

Inte sedan Moses gick i kortbyxor så har jag läskat mig så gött åt ett dubbelvax som detta. Andra menar att det inet alls är något speciellt bra men det tilltalar undertecknad oerhört mycket. Jag har ju haft den stora äran att få ha suttit ner och pratat en lång stund med Paul och även hans manager Lea Hart och han berättade öppenhjärtligt om turnéanekdoter och andra rolig äventyr. Jag var ledbruten och skadad vid tillfället och hade ett par brutna revben men han sa att han hade sjungit av sina revben ett antal gånger så då var det inte läge att sjåpa sig över det. Han är en oerhört trevlig karl och förbannat ödmjuk och folklig, sen att han har en myt att vara en riktig elaking må väl vara hänt och han kanske har varit det i sina dagar men av det syntes inget nu. Fast managern sa att det oftast var han som fick smaka på det dåliga humöret om det kom fram någongång. Hans biografi ”the beast” har sålt som smör i solsken och ett utdrag av en recension låter som följer..

 

”The Beast is not a book designed for music aficionados
who wish to read about the original Iron Maiden singer.
It’s more of an action adventure story staring a Jack Daniels,
cocaine fuelled fighting machine that just happens to be a
vocalist in a rock band. Take the extremities of The Dirt,
remove most of the drugs, replace them with violence and
you’ve pretty much got The Beast.
Once you’ve read this book you won’t want to step into the
same pub as Paul Di’anno”

Ja där ser man , kanske det var tur att man inte har läst boken för då hade man väl aldrig vågat slå sig ner vid samma bord och orerat om allt mellan himmel och jord. Nu är det ju så lämpligt att denna herre kommer att besöka Rockweekend i Mohed i år och både spela på ”warm up” på Torsdagen och på Fredagen. Vore flott att få dra någon kall i hans sällskap igen men det kan man nog bara glömma. Såg en ganska färsk spelning från Japan på tuben härom sistens så jag lägger ut den också så får ni se och höra hur han låter i dag. Jag tycker att han röckar och regerar. Just nu är han på stor USA turné eftersom han just har blivit godkänd att få vara i landet efter att han blev utvisad sen han greps med en massa kokain och en Uzi i Los Angeles.


Den ondaste av dem alla



29 minuter rent jävla råös. 29 minuter konstant brutal trumhinnemangel. 29 minuter ylande, rivande gitarrer. Smattrande trummor i 210 BPM. Helvetesvrål och avgrundsskrik. 29 minuter klassisk ren och pur thrash metal.

29 minuter Reign In Blood. 
 
I mitten på 80-talet dök en ny stil av hårdrock upp. Den var snabb och aggressiv, totalt orädd att frångå ramarna och dessutom något helt nytt. Metallica var de första att uppmärksammas men tätt därefter följde bl. a. Megadeth och Anthrax samt Slayer.

De sistnämnda var helt klart det elakaste och brutalaste av dessa band. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Slayer. Min polare Arvidsson hade lagt vantarna på EPn Haunting the Chapel och han diggade den stenhårt. Jag idiotförklarade honom. Sånt jävla skit kunde man ju inte lyssna på. Det lät ju som man slängde in en skottkärra stenbumlingar i en centrifug tillsammans med ett par katter och en bikupa. Det tog ett tag för mig att vänja mina känsliga öron vid denna urkraft som är Slayer. Men efter ett tag förstod jag vem som var idioten i sammanhanget… 
 
1986. Slayer släpper efter mycket om och men Reign In Blood i USA. Här i gamla Svedala tog det ett tag innan den dykte upp i importhögen. När väl ett ex inhandlats placerade jag plattan på grammofonen, förde nålen till spår ett och spetsade öronen.

Herrejävlar.!!!!!!!!

Angel of Death. Enligt min mening kanske den bästa låt som någonsin gjorts. En sån ren energi och frenesi trodde man inte det var möjligt att frambringa. Total heavy metal lycka!! Piece By Piece. Tror du inte på fan att grabbarna trampade pedalen ÄNNU mer i botten?!? Necrophobic. ÄNNU snabbare?!?! Hur i helvete kan dom?!?! 1.40 lång. Underbart är kort. Altar of Sacrifice. ”Enter to the realm of Satan”. Jesus Saves. Blytungt intro. Ett sånt där som bara Slayer kan frambringa. Sen tar det hus i helvete som vanligt. 2.54. Rena rockoperan i sammanhanget. Criminally Insane. ”Night will come. I will follow. For my victims no tomorrow”. Reborn. Vid det här laget är man soniskt mörbultad. Men man njuter av varje sekund! Epidemic. Så jävla tajt gitarrspel av herrar King/ Hanneman.´Postmortem. Sicket jävla intro!! Uj uj uj!! Dundertrummor å elaka riff! Sånt gillar farbror Bubby! Särdeles tung bit. Raining Blood. Ondare än så här kan inte musik bli. Ett vid det här laget klassiskt intro. Sen brakar det lös. Mittenpartiet får man gåshud av. ”Raining blooooood from a lacerated sky”!! Jisses. Slutet av låten är allmänhetens åkning men vad gör det att det gnisslas å väsnas? Man sitter där ändå med rabiata ögon som snurrar i skallen å ett fånléende på läpparna. 
 
Nuförtiden hävdar nu-metal jönsar som Slipknot och norska fåntrattar med clownen Manne-smink att de är tuffast, ondast och snabbast av dem alla.


Sorgligt........................... 
 
Du och jag, vi vet vilka som är det på riktigt.


Motörhead (Bastards)


Motörhead

Pöjkar & jänter här har vi ett band som kan sparka fittkulorna rätt, detta
underbara brittiska band som startade sin karriär samma år som undertecknad
gjorde entré på ett bb i gamla Svedala.Men det skulle ta två år innan första
vaxet släpptes och då hade två tredjedelar av gruppen bytts ut.Ian "Lemmy"
Kilmister hade bytt ut originalsättningens gitarrist Larry Wallis och trummisen
Lucas Fox mot "Fast Eddie" Eddie Clark och "Philty animal" Phil Taylor.Sedan har
medlemmar kommit och gått och trummisen Pete Gill från Saxon var bara med på ett
vax: Orgasmatron från 1986 och nuvarande Mikkey Dee kom med 1991.

Den bit som kommer naturligt på allas läppar när man orerar om Motörhead är ju Ace of spades,
detta fullkomligt lysande spår från skivan med samma namn som släpptes 1980 har
fingerat i såväl de finaste salonger som på obskyra tv-spel.Kort sagt en
fantastisk låt som håller hårt än idag.Sedan kan man ju skriva spaltmeter om alla
andra underbara låtar som har producerats under åren men jag tänker gotta in mig
på ett vax från 1993 som heter Bastards.Denna skiva har nötts mången varav i cd'n
så till den milda grad att jag var tvungen att köpa ett nytt exemplar då nämda
skiva fick sin beskärda del av groggspill och sandiga golv när det begav sig.

När första spåret "On Your Feet or on Your Knees" rullar igång så får man nästan
en tår i ögat för dels den underbara låtens skull men även en nostalgitripp så
klockorna stannar.Mången gång har man suttit och förgrundat med kalla till denna
skiva.Nåväl vidare till låtlistan..få se nu ..jo sen blir det "Burner"&"Death or
Glory" fina bitar men som följs av två riktiga stänkare nämligen "I Am the Sword"
och "Born to Raise Hell".Dessa båda låtar är mumma för ett gammalt hårdrocksöra,
styggt skönt stuk på dessa bitar och Born to raise närmast klassiska rockgung
fick även den tröttaste lortgubbe att röra lite på mungiporna.
Sen kommer den lite mer allvarliga och svåra "Dont let daddy kiss me" som var med
på någon poweballad samlig också om jag inte minns fel.Efter den finkänsliga låten kommer
ännu en stänkare av rang nämligen "Bad woman" och dåliga kärringar tycker vi alla om det
vore lögn i fan att förneka det.Nu kommer ett smycke ska jag säga "Liar" den
enda gång jag sett Motörhead live så fick man gåshud under denna bit, snacka om
gung.Sjukt flott när publikum hoppar i takt med det blytunga gitarr-riffet.

Tillbaka till skivan så följer härmed de fyra sista bitarna "Lost in the Ozone",
"I'm Your Man","We Bring the Shake" och "Devils".Av dessa vill jag lyfta fram
"We Bring the Shake" en låt som inte skäms för sig och som är en av topp fem på
denna platta. Ja det var mina egna referenser till detta alster som har satt en
prägel på mitt hårdrockshjärta och gett mig många fina minnen genom åren.
Men gud va sugen jag blev på Jack Daniels nu känner jag..........

Världens bästa okändaste band.



”Hör nu på go’ vänner så ska jag för er berätta”.

Ibland slår det en när man spisar en god skiva med ett band att,
varför i hela skapelsens namn slog aldrig detta band stort?
Detta kan ju i och för sig härledas till usel musiksmak samt tycke hos lyssnaren,
men i vissa fall är frågan oerhört berättigad. Vilket leder oss in på bandet
The Wildhearts.

Det funnes en gång ett band kallat The Quireboys. Däruti spelade en gosse vid namn
Ginger gitarr. Denne Ginger var glad i dryck och allmänt hålligång, ja t.o.m.
så till den milda grad att han fick sparken för sin sprudlande Joie de vivre.
Utan att tveka bildade då  gossen kvartetten The Wildhearts, varuti Ginger voro
den kreativa kraften. Medlemmar kom och gick, och den fruktlösa jakten på en sångare
mynnade ut i att Ginger själv greppade mikrofonen.

Efter att ha släppt ett par EP:s, bl. a. den underbart betitlade
Don’t be happy… just worry så kom debutalbumet Earth vs. The Wildhearts 1993.
Halleluja ropade både fans och kritiker! The Wildhearts spåddes en lysande framtid!
Guld och gröna skogar hägrade bortom horisonten. Men icke!

Bandet var en levande katastrof. De for fram på ett sätt som får Mötley Crue att framstå  
som timida renlevnadsmänniskor, vilket även Nikki Sixx påpekat när han lärde känna Ginger.
Droger, bråk med skivbolag, ännu mer droger samt den ena vansinneshistorien efter den
andra avlöste varandra som räkningar i brevlådan. Likväl producerade de på löpande band
strålande musik. The Wildhearts är fortfarande aktiva. De splittras förvisso med jämna
mellanrum men likt fågel Fenix så reser de sig alltid ånyo ur askan.

Bakom detta geniala vansinne finner man Ginger. Han fullkomligt spyr ur sig högkvalitativa
låtar. En B-sida med The Wildhearts slår i 95 fall av 100 alla andra bands förstasinglar
på fingrarna. Maken till produktiv vettvilling har aldrig skådats. Dessutom är en intervju
med honom en ren njutning. Få rockstjärnor är så ärliga, självutlämnande och framför allt
så roliga som denne Newcastle son .  

Så gör dig själv en tjänst och kolla upp detta band, som kallats en blandning mellan
The Beatles och Metallica med en touch av Ramones å Guns`n´Roses.

The Wildhearts, mina damer och ni andra!!

Zakk Wylde

I kategorin gitarrhjältar vill jag lägga några goda ord för
Zakk Wylde, hans spelstil tilltalar mig mycket och han har ett
oerhört skönt sound.Han har även oerhört fräna yxor.

Glenn Tipton


Heavy Metal på Er, hårdpoppare!!

Jag har av herr Redaktör’n förlänats den stora ynnesten att få agera gästkåsör
här på denna blogg.Av artighetsskäl föreligger givetvis en smärre presentation
av det egna jaget:

Jag är BelseBubby.

Med denna formalitet överstökad så dyker vi rakt på pudelns kärna.
Herr Redaktör’n förlänte mig som första uppgift här på bloggen att slöjda ihop
mina reflektioner kring en av vår tids stora men ack, så glömda gitarrhjältar:

Glenn Tipton

Jag minns med en nostalgisk tår i ögonvrån tillbaka till den sommaren då jag som
en yster 11-åring för första gången konfronterades med det mäktiga Judas Priest.
En släkting, givetvis inbiten äldre hårdrockare, sa till mig att ”nu ska du få
höra riktigt stygg metal, pojkjävel!”. Så drog han igång den nyutkomna
Screaming for Vengeance på grammofonen och redan vid tonerna av The Hellion var
jag såld! Intrycket förstärktes när man fick studera konvolutet.
Farbröderna på bilderna såg ju ut precis som de lät. Hårda och tuffa med läder
och nitar samt andra coolhetsförhöjande attiraljer. Uppvuxen som jag är med Kiss
har jag en fäbless för det visuella, och här fick stimulanssensorerna i min 11-åriga
hjärna i sanning arbeta för högtryck.

Hjärnan bakom mycket av Judas Priests musik heter Glenn Tipton.
Nu är det ju så att de alltid skriver Tipton/Halford/Downing som upphovsmän till sina
låtar, men närmare efterforskningar låter förstå att Tipton är spindeln i metalnätet.
Förutom att vara en låtskrivare av högsta metallskimrande rang så är även herr Tipton
en utomordentlig gitarrist, både komp och solodito.

Nu slumpade det sig så att den gode Glenn inte började lira gura förrän vid den
respektingivande åldern av 21 år! Han hade emellertid skolats till pianist av sin mor
från späd ålder och var därmed införstådd i musikens vidare mysterier. Efter att ha
turnerat lite sporadiskt med bandet med det fantastisk fåniga namnet The Flying Hat Band,
blev han fullvärdig medlem i Judas Priest 1974 efter att deras förre gitarrist hängt sig
i sitt badrum(!?!?!). Resten är metallhistoria. Även nu i denna dag kan man på scener
världen över se herr Tipton skrida till verket iförd läderkläder i hans signaturfärger
svart och rött.

Helt bortglömd av den breda allmänheten samt kritiker är dock icke denne ekvilibrist.
I Hit Paraders omröstning om de 100 bästa metallgitarristerna hamnade Tipton på 19:e plats.
Icke minst hamnade han på plats numero 27 när Gigwise rankade världens bästa gitarrister…
någonsin!! Respekt!!


Rock Hard, Ride Free!!! // BelseBubby

Krokus inte bara en blomma


Sitter och spisar Krokus på hög volym och min
kollega undrar vad jag lyssnar på, Gissa säger jag.
Han gissar hej vilt på grupper som jag aldrig hört
och på andra band men aldrig på Krokus.Brukar mest
bara var jag som lyssnar aktiv på Krokus bland mina
kamrater.Köpte albumet Heart Attack som kom 1988 och
tyckte att det var rätt bra och efter varje lyssning
så växte de ännu mer.Lättlyssnat och sköna riff så
kanske man kan sammanfatta det.Jag har egentligen inte
mycket med Krokus i övrigt men jag ska köpa på mig mer
när jag ramlar över något.Läste förresten att det var
just Heart Attack albumet som fick Krokusfansen att svika

"Heart Attack den här skivan var ett försök att få Krokus
tillbaka till ursprunget. Men den nya musiktrenden som
numera fanns gav inget utrymme och plattan sålde inte så
bra som man hoppats. Fannsen svek. Krokus lades på is!"

Eftersom det var bara jag som lyssnade på Krokus på den
tiden också så gick isläggningen ganska obemärkt förbi,
och det är först nu på gamla dagar när man har dammat av sina
gamla skivgömmor som man funderar och uppdaterar sig.

synd att man missade Krokus på Sweden Rock 2006.
Förresten så missade jag hela Sweden Rock och inte bara
Krokus.

Horns up !

RSS 2.0