Den ondaste av dem alla
29 minuter rent jävla råös. 29 minuter konstant brutal trumhinnemangel. 29 minuter ylande, rivande gitarrer. Smattrande trummor i 210 BPM. Helvetesvrål och avgrundsskrik. 29 minuter klassisk ren och pur thrash metal.
29 minuter Reign In Blood.
I mitten på 80-talet dök en ny stil av hårdrock upp. Den var snabb och aggressiv, totalt orädd att frångå ramarna och dessutom något helt nytt. Metallica var de första att uppmärksammas men tätt därefter följde bl. a. Megadeth och Anthrax samt Slayer.
De sistnämnda var helt klart det elakaste och brutalaste av dessa band. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Slayer. Min polare Arvidsson hade lagt vantarna på EPn Haunting the Chapel och han diggade den stenhårt. Jag idiotförklarade honom. Sånt jävla skit kunde man ju inte lyssna på. Det lät ju som man slängde in en skottkärra stenbumlingar i en centrifug tillsammans med ett par katter och en bikupa. Det tog ett tag för mig att vänja mina känsliga öron vid denna urkraft som är Slayer. Men efter ett tag förstod jag vem som var idioten i sammanhanget…
1986. Slayer släpper efter mycket om och men Reign In Blood i USA. Här i gamla Svedala tog det ett tag innan den dykte upp i importhögen. När väl ett ex inhandlats placerade jag plattan på grammofonen, förde nålen till spår ett och spetsade öronen.
Herrejävlar.!!!!!!!!
Angel of Death. Enligt min mening kanske den bästa låt som någonsin gjorts. En sån ren energi och frenesi trodde man inte det var möjligt att frambringa. Total heavy metal lycka!! Piece By Piece. Tror du inte på fan att grabbarna trampade pedalen ÄNNU mer i botten?!? Necrophobic. ÄNNU snabbare?!?! Hur i helvete kan dom?!?! 1.40 lång. Underbart är kort. Altar of Sacrifice. ”Enter to the realm of Satan”. Jesus Saves. Blytungt intro. Ett sånt där som bara Slayer kan frambringa. Sen tar det hus i helvete som vanligt. 2.54. Rena rockoperan i sammanhanget. Criminally Insane. ”Night will come. I will follow. For my victims no tomorrow”. Reborn. Vid det här laget är man soniskt mörbultad. Men man njuter av varje sekund! Epidemic. Så jävla tajt gitarrspel av herrar King/ Hanneman.´Postmortem. Sicket jävla intro!! Uj uj uj!! Dundertrummor å elaka riff! Sånt gillar farbror Bubby! Särdeles tung bit. Raining Blood. Ondare än så här kan inte musik bli. Ett vid det här laget klassiskt intro. Sen brakar det lös. Mittenpartiet får man gåshud av. ”Raining blooooood from a lacerated sky”!! Jisses. Slutet av låten är allmänhetens åkning men vad gör det att det gnisslas å väsnas? Man sitter där ändå med rabiata ögon som snurrar i skallen å ett fånléende på läpparna.
Nuförtiden hävdar nu-metal jönsar som Slipknot och norska fåntrattar med clownen Manne-smink att de är tuffast, ondast och snabbast av dem alla.
Sorgligt...........................
Du och jag, vi vet vilka som är det på riktigt.
