Hårdrock i all ära....
Fast....hårdrock i all ära men när man måste gå ut om vintrarna för att roa
sig och ingen ishall med något digert röckband spelar upp så finns det
inget roligare än att sladda runt som en byfåne med en snöskoter.
Jag som tjänar en månadslön som kan liknas med den som Columbus hade som
lättmatros kan dock inte köpa denna farkost till dagspris.
Jag som måste se till att familjen har mat, värme och potatis före nöje
måste därför fara omkring på antikens snöskotrar. Då gäller det att med
ett stort tålamod och fyra sorters fasta nycklar och ett spärrksaft styra
antikens fordon fram över slätter och insjöar. Men då är det väl tur att
efter varje haveri kunna baxa hem en skruttig snöskoter från den tid då
axelvaddar fortfarnade ansågs som vulgärt och som medelhavsmodé.....
kunna fröjda sig åt den glädje som blott en gammal snöskoter kan ge dig.
Men lika mången gång som man svurit att aldrig rassla iväg på snöskotrar
äldre än prins Carl Philip så har man lika mången gång tackat för
stugvärmen och en liten äggtoddy med konjak som värmer en frusen fattig
själ när man väl har hittat sin hemmahamn....
Den ondaste av dem alla
29 minuter rent jävla råös. 29 minuter konstant brutal trumhinnemangel. 29 minuter ylande, rivande gitarrer. Smattrande trummor i 210 BPM. Helvetesvrål och avgrundsskrik. 29 minuter klassisk ren och pur thrash metal.
29 minuter Reign In Blood.
I mitten på 80-talet dök en ny stil av hårdrock upp. Den var snabb och aggressiv, totalt orädd att frångå ramarna och dessutom något helt nytt. Metallica var de första att uppmärksammas men tätt därefter följde bl. a. Megadeth och Anthrax samt Slayer.
De sistnämnda var helt klart det elakaste och brutalaste av dessa band. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Slayer. Min polare Arvidsson hade lagt vantarna på EPn Haunting the Chapel och han diggade den stenhårt. Jag idiotförklarade honom. Sånt jävla skit kunde man ju inte lyssna på. Det lät ju som man slängde in en skottkärra stenbumlingar i en centrifug tillsammans med ett par katter och en bikupa. Det tog ett tag för mig att vänja mina känsliga öron vid denna urkraft som är Slayer. Men efter ett tag förstod jag vem som var idioten i sammanhanget…
1986. Slayer släpper efter mycket om och men Reign In Blood i USA. Här i gamla Svedala tog det ett tag innan den dykte upp i importhögen. När väl ett ex inhandlats placerade jag plattan på grammofonen, förde nålen till spår ett och spetsade öronen.
Herrejävlar.!!!!!!!!
Angel of Death. Enligt min mening kanske den bästa låt som någonsin gjorts. En sån ren energi och frenesi trodde man inte det var möjligt att frambringa. Total heavy metal lycka!! Piece By Piece. Tror du inte på fan att grabbarna trampade pedalen ÄNNU mer i botten?!? Necrophobic. ÄNNU snabbare?!?! Hur i helvete kan dom?!?! 1.40 lång. Underbart är kort. Altar of Sacrifice. ”Enter to the realm of Satan”. Jesus Saves. Blytungt intro. Ett sånt där som bara Slayer kan frambringa. Sen tar det hus i helvete som vanligt. 2.54. Rena rockoperan i sammanhanget. Criminally Insane. ”Night will come. I will follow. For my victims no tomorrow”. Reborn. Vid det här laget är man soniskt mörbultad. Men man njuter av varje sekund! Epidemic. Så jävla tajt gitarrspel av herrar King/ Hanneman.´Postmortem. Sicket jävla intro!! Uj uj uj!! Dundertrummor å elaka riff! Sånt gillar farbror Bubby! Särdeles tung bit. Raining Blood. Ondare än så här kan inte musik bli. Ett vid det här laget klassiskt intro. Sen brakar det lös. Mittenpartiet får man gåshud av. ”Raining blooooood from a lacerated sky”!! Jisses. Slutet av låten är allmänhetens åkning men vad gör det att det gnisslas å väsnas? Man sitter där ändå med rabiata ögon som snurrar i skallen å ett fånléende på läpparna.
Nuförtiden hävdar nu-metal jönsar som Slipknot och norska fåntrattar med clownen Manne-smink att de är tuffast, ondast och snabbast av dem alla.
Sorgligt...........................
Du och jag, vi vet vilka som är det på riktigt.
...and a Merry Christmas to all!!!
Så är den då här igen! Högtiden man antingen älskar eller hatar. De som är mer lagda åt Stryper-hållet firar ju Jesu födelse emedan de med större dragning åt vikingametall ägnar sig åt midvinterblot. Själv firar jag jul.
Och vad vore väl denna högtidernas högtid utan musik? Nu talar vi inte om Carolas vämjeliga julskivor eller EMD:s skitnödiga försök att få en etta på singellistan till jul. Nu talar vi musik för män med hår i arslet å skit under naglarna!
Jag skall till att börja med bikta mig för Er. Jag har en personlighetsstörning. Jag förknippar vissa musikstycken intimt med olika årstider, högtider samt andra diverse tilldragelser. ”Sök hjälp”, tänker nu många av våra kära läsare. Men jag vet att jag icke är ensam. Vi är legio med denna fallenhet att förknippa ljud med stämningar och begivenheter.
Jag har en till sak att bikta. En avsevärt styggare sak än den ovan nämnda. Ett av mina tidigaste julminnen förknippat med musik handlar om en julklapp jag fick i mina tidiga år. En skiva med teeny bop idolen Shaun Cassidy. Han hade en stor hit med låten Da Doo Ron Ron på 70-talet, och ung och oerfaren som jag var kunde jag inte värja mig mot slikt. Jag föll för den mörka sidan av Kraften och önskade mig, samt erhöll, sagda skiva med unge herr Cassidy i julklapp. Än idag bringar mig minnet av detta stor, stor skam.
Nu revanscherade jag mig redan nästa jul med att få ett gäng av Kiss soloskivor i julklapp. Som så många andra som växte upp under 70-talet med sockiplast och sammetsaffischer så var Kiss det som formade ens musikaliska intresse.
WASPs första alster letade sig in under vår gran i mitten på 80-talet och fortfarande får jag julkänslor när I Wanna Be Somebody dundrar igång.
Under samma årtionde gav Sveriges då tuffaste hårdrocksband 220 Volt ut singeln Heavy Christmas. En låt som gjord för att headbanga tomteluvan på sniskan, gärna i kombination med King Diamonds No Presents For Christmas. Det går inte en jul utan att Voltarna spelas på hög volym i detta hushåll.
Nu skall vi återigen, till herr Redaktörns stora sorg, bege oss till hårdrockens utmarker. Marillion är mer symfonirock än heavy metal, men har det till trots vunnit många hårdrockshjärtans kärlek med sina underbara och stämningsfyllda epos. Så även undertecknads. Deras dubbel live The Theiving Magpie får mig att nostalgiskt drömma mig tillbaks till svunna jular. Kanske mycket också för att jag fick den i julklapp av min nu saliga moder.
Ramones Merry Christmas (I Don’t Want To Fight Tonight) piggar upp även den mest buttre och cyniske julhatare.
Vilken är då den ultimata jullåten enligt denne skribent undrar ni nyfiket? Jo, det skall jag för Er förtälja. Helt utan konkurrens står sig The Pogues Fairytale of New York. Trots att denna sanna klassiker nu har snappats upp av de profithungriga händerna tillhörande den kommersiella radion så är den ändå Jullåten med stort J. Tagen från det fantastiska albumet If I Should Fall From Grace With God från -88 så fångar låten julens alla stämningar i en enda musikalisk perfektion. Sen att Shane troligtvis hade tagit in betydande mängder mumma eller annan rusdryck under inspelningen förstärker givetvis helhetsintrycket.
Krafsa gärna in era egna funderingar kring jullåtar under Kommentarer.
Mohed Rock City
Ja då verkar det stå klart att Rockweekend flyttar till Mohed utanför Söderhamn.
Låter ju oerhört lovande eftersom undertecknad torde kunna höra banden hemifrån
om vinden ligger rätt. Men jag kommer förmodligen att ta cykeln och bege mig
till själva festivalområdet eftersom lämpligare än så här blir det inte. Man
vet ju aldrig om det blir fler än ett år med tanke på hur turerna kring den här
festivalen har gått. Jag måste dock säga att platsen är perfekt för denna typ
av arrangemang och har det stått pall för O-ringen ett antal gånger så kommer
allt att gå bra. Förra årets lervälling kommer inte att kunna återupprepas
eftersom fältet i Mohed består av gräs och sand, men vi får väl ändå hoppas på
ett riktigt fint väder så allt blir lite mer lättsamt. Jag följer med spänning
vilka band som bokas och just nu är det inget som får mig att gå i annsen. Men
vi får väl se vad som tillkommer under vintern. Får man önska så skulle gärna
Iron Maiden få svänga förbi och dra av några fina riff men den budgeten har nog
inte arrangörerna räknat på. Nåväl vi följer med spänning vad det blir för band.
Psycho Dad
som konsumenten inte kan förstå så måste även jag efter mitt utspel om
Motörhead få ta till chansen att via detta media som i folkmun kallas
blogg få hylla den gamla hjälten Al Bundy. Hans hjälte Psycho Dad har fått
en revival av rang hemma hos undertecknad. Oerhörd stor komik med en
skönt bitter tvåbarnspappa som surnar ur i tid och otid på både jobb och
familj. Saknar den serien fast man stött och blött dessa avsnitt otaliga
gånger när det begav sig. Åter till Psycho Dad här får ni första versen:
Who's that riding into the sun.
Who's the man with the itchy gun.
Who's the man who kills for fun !
Psy-cho Dad, Psycho Dad, Psycho Dad !
He sleeps with a gun, but he loves his son.
Killed his wife 'cause she weighed a ton... Psycho Dad !
Resten av verserna kan avnjutas nedan.
Motörhead (Bastards)
Motörhead
Pöjkar & jänter här har vi ett band som kan sparka fittkulorna rätt, detta
underbara brittiska band som startade sin karriär samma år som undertecknad
gjorde entré på ett bb i gamla Svedala.Men det skulle ta två år innan första
vaxet släpptes och då hade två tredjedelar av gruppen bytts ut.Ian "Lemmy"
Kilmister hade bytt ut originalsättningens gitarrist Larry Wallis och trummisen
Lucas Fox mot "Fast Eddie" Eddie Clark och "Philty animal" Phil Taylor.Sedan har
medlemmar kommit och gått och trummisen Pete Gill från Saxon var bara med på ett
vax: Orgasmatron från 1986 och nuvarande Mikkey Dee kom med 1991.
Den bit som kommer naturligt på allas läppar när man orerar om Motörhead är ju Ace of spades,
detta fullkomligt lysande spår från skivan med samma namn som släpptes 1980 har
fingerat i såväl de finaste salonger som på obskyra tv-spel.Kort sagt en
fantastisk låt som håller hårt än idag.Sedan kan man ju skriva spaltmeter om alla
andra underbara låtar som har producerats under åren men jag tänker gotta in mig
på ett vax från 1993 som heter Bastards.Denna skiva har nötts mången varav i cd'n
så till den milda grad att jag var tvungen att köpa ett nytt exemplar då nämda
skiva fick sin beskärda del av groggspill och sandiga golv när det begav sig.
När första spåret "On Your Feet or on Your Knees" rullar igång så får man nästan
en tår i ögat för dels den underbara låtens skull men även en nostalgitripp så
klockorna stannar.Mången gång har man suttit och förgrundat med kalla till denna
skiva.Nåväl vidare till låtlistan..få se nu ..jo sen blir det "Burner"&"Death or
Glory" fina bitar men som följs av två riktiga stänkare nämligen "I Am the Sword"
och "Born to Raise Hell".Dessa båda låtar är mumma för ett gammalt hårdrocksöra,
styggt skönt stuk på dessa bitar och Born to raise närmast klassiska rockgung
fick även den tröttaste lortgubbe att röra lite på mungiporna.
Sen kommer den lite mer allvarliga och svåra "Dont let daddy kiss me" som var med
på någon poweballad samlig också om jag inte minns fel.Efter den finkänsliga låten kommer
ännu en stänkare av rang nämligen "Bad woman" och dåliga kärringar tycker vi alla om det
vore lögn i fan att förneka det.Nu kommer ett smycke ska jag säga "Liar" den
enda gång jag sett Motörhead live så fick man gåshud under denna bit, snacka om
gung.Sjukt flott när publikum hoppar i takt med det blytunga gitarr-riffet.
Tillbaka till skivan så följer härmed de fyra sista bitarna "Lost in the Ozone",
"I'm Your Man","We Bring the Shake" och "Devils".Av dessa vill jag lyfta fram
"We Bring the Shake" en låt som inte skäms för sig och som är en av topp fem på
denna platta. Ja det var mina egna referenser till detta alster som har satt en
prägel på mitt hårdrockshjärta och gett mig många fina minnen genom åren.
Men gud va sugen jag blev på Jack Daniels nu känner jag..........
Konserter vi minns
Konserter vi minns
Den gode herr Redaktör’n har här nedan tagit upp problematiken i att välja mellan Iron Maiden eller Kiss/Sweden Rock. För mig ter sig valet fullkomligt självklart!
Detta fick mig osökt att dra mig till minnes de konserter som under åren har gett mig de starkaste intrycken. Happenings som man minns tillbaka på med ett fånleende på läpparna. Som ni kanske redan förstått så tänker jag nu ge en kort (nu när jag läser igenom allt så blev den ju inte så speciellt kort) redogörelse för ett urval av dessa för mig klassiska begivenheter.
OBS! En varning bör framföras då vissa av de spelningar jag nu tänker kåsera om är av icke metallisk karaktär!
JUDAS PRIEST Stockholm -91
Givetvis hamnar husgudarna på en sådan här lista. Men -91 var en speciell upplevelse. Priest hade släppt Painkiller å var elakare än på många år. De öppnade med Hell Bent For Leather, komplett med läderbög på motorcykel å hela köret. All Guns Blazing vill jag minnas som en riktig rökare live, något otippat.
Att Pantera och Annihilator var förband gör ju bara den totala konsertupplevelsen så mycket större.
SLAYER Stockholm -88
Maken till råröj har jag aldrig upplevt på konsert!! Jisses Amalia! Min t-shirt var pissblöt av svett efteråt. Eller åtminstone den ringa del av den som fortfarande liknade en t-shirt. Slayer bör upplevas live. Det är en av livets sanningar. Då helst på en lokal inomhus. Utomhus trivs inte ondskan.
GREEN DAY Lund -94
Om Slayer är röjande ondska så är Green Day röjande glädje, energi och anarki. Jag stod och skrattade hela giget igenom. Att de där grabbarna dricker Red Bull till frukost är det ingen tvekan om. Och jag är extrem svag för trallvänlig punkrock…Intrycket förstärks av att Bad Religion var headliners.
John Fogerty Sundsvalls Gatufest -06
Med risk att herr Redaktör’n tar tillbaka sitt erbjudande att ha mig som kåsör här på bloggen så måste jag ändå nämna denne rocklegend. Jag har aldrig sett någon verka så lycklig och genuint glad över att få spela på en scen som denne man. Och som han spelade sen. Makalöst ställ!! Inget tal om gubbrock här inte. Dessutom är det väl få artister som har så många hits i bakfickan att plocka fram som nestor Fogerty. Jag blev otroligt glatt överraskad av detta framträdande.
METALLICA Stockholm -86
Cliff Burtons sista konsert och min andra. Anthrax var förband. Behöver egentligen inte skriva något mer.
NINE INCH NAILS Stockholm -07
Ren och pur magi. Nyskapande, omtumlande och alldeles underbart. Extranumret med Trent ensam på scenen med en synth och en stjärnhimmel till bakgrund, framförandes Hurt, med sådan otrolig inlevelse och känsla är troligtvis både första och sista gången jag fäller en tår på en konsert.
RUSH Stockholm -04
Rush firade 30 år med att dyka upp i Sverige för första gången sedan Columbus var lättmatros. De där tre gubbarna kan verkligen hantera sina instrument. Men vilken stämning! Ljusshowen är nog det mest smakfulla jag har sett, och filmerna som visades på TV skärmarna var stundtals vackra och betagande och stundtals vansinnigt roliga.
COCA CAROLA Lindesberg -00
Vi hade spelat tidigare på festivalen och senare på kvällen lallade jag runt och tittade på olika band. I min skivsamling fanns ett par Coca Carola CD så jag stannade till framför scenen när de gick på. Det har jag aldrig ångrat. Deras högoktaniga men ändå vemodiga punkrock passade så väl ihop med den mörka Augustikvällen att det gjorde ett bestående intryck på mig.
Som svar på herr Redaktör’ns tidigare frågeställning så kan jag ju avrunda denna lista med:
KISS Alla gånger jag har sett dem.
Alltid en rejäl show. Alltid kul att se. Aldrig en musikteknisk höjdpunkt. Stadionspelningen -97 faller lite utanför ramen då ljudet var katastrofalt dåligt. Men show var det likväl!
Up the irons !
Flott att Iron Maiden kommer till Hultsfred sonisphere-festivalen.
Detta ställer allt på sin spets om man plötsligt skulle bli stadd
vid kassan.Kiss och Sweden rock i all ära men när maiden intar
svensk mark så suger det till lite extra i konsert-tarmen.
Nu är jag mest avundsjuk på de lyckliga själar som kan skaka fram
slanten som behövs för att få se en redig utomhus konsert med
maiden.Så nu gott folk är det till att börja fundera på hur man
kan få in kulor så man kan frakta sig genom halva sverige och få
se iron maiden för det är bland det bästa som man kan se på en scen.
Jo det var så sant igår upptäckte jag det mest illustra jag sett
i coverväg när det gäller AC/DC ... se själva:
Världens bästa okändaste band.
”Hör nu på go’ vänner så ska jag för er berätta”.
Ibland slår det en när man spisar en god skiva med ett band att,
varför i hela skapelsens namn slog aldrig detta band stort?
Detta kan ju i och för sig härledas till usel musiksmak samt tycke hos lyssnaren,
men i vissa fall är frågan oerhört berättigad. Vilket leder oss in på bandet
The Wildhearts.
Det funnes en gång ett band kallat The Quireboys. Däruti spelade en gosse vid namn
Ginger gitarr. Denne Ginger var glad i dryck och allmänt hålligång, ja t.o.m.
så till den milda grad att han fick sparken för sin sprudlande Joie de vivre.
Utan att tveka bildade då gossen kvartetten The Wildhearts, varuti Ginger voro
den kreativa kraften. Medlemmar kom och gick, och den fruktlösa jakten på en sångare
mynnade ut i att Ginger själv greppade mikrofonen.
Efter att ha släppt ett par EP:s, bl. a. den underbart betitlade
Don’t be happy… just worry så kom debutalbumet Earth vs. The Wildhearts 1993.
Halleluja ropade både fans och kritiker! The Wildhearts spåddes en lysande framtid!
Guld och gröna skogar hägrade bortom horisonten. Men icke!
Bandet var en levande katastrof. De for fram på ett sätt som får Mötley Crue att framstå
som timida renlevnadsmänniskor, vilket även Nikki Sixx påpekat när han lärde känna Ginger.
Droger, bråk med skivbolag, ännu mer droger samt den ena vansinneshistorien efter den
andra avlöste varandra som räkningar i brevlådan. Likväl producerade de på löpande band
strålande musik. The Wildhearts är fortfarande aktiva. De splittras förvisso med jämna
mellanrum men likt fågel Fenix så reser de sig alltid ånyo ur askan.
Bakom detta geniala vansinne finner man Ginger. Han fullkomligt spyr ur sig högkvalitativa
låtar. En B-sida med The Wildhearts slår i 95 fall av 100 alla andra bands förstasinglar
på fingrarna. Maken till produktiv vettvilling har aldrig skådats. Dessutom är en intervju
med honom en ren njutning. Få rockstjärnor är så ärliga, självutlämnande och framför allt
så roliga som denne Newcastle son .
Så gör dig själv en tjänst och kolla upp detta band, som kallats en blandning mellan
The Beatles och Metallica med en touch av Ramones å Guns`n´Roses.
The Wildhearts, mina damer och ni andra!!
Krya på dig, Ronnie James
Vi här på bloggen har liksom den övriga civiliserade världen nåtts av nyheten att Ronnie James Dio, ”den lille mannen med den stora rösten”, har drabbats av magcancer!
Men givetvis kan en sådan nedrig och usel åkomma inte ta musten ur en man som ivrigt poserar med svärd på bilder och gör ”djävulstecknet” med bergfast regelbundenhet. Till det krävs hårdare papper!!
Enligt uppgifter ska den forne Elf/Rainbow/Black Sabbath/Dio/Heaven and Hell sångaren nu ha påbörjat behandling på Mayo kliniken, ett av USA:s främsta sjukhus.
Med största säkerhet så dyker nog gubben upp på en scen nära dig inom en snar framtid och sjunger om regnbågar!!
Kill the Dragon, Ronnie James!!!
Zakk Wylde
Zakk Wylde, hans spelstil tilltalar mig mycket och han har ett
oerhört skönt sound.Han har även oerhört fräna yxor.
